Andra vägar bär till jazzkyrkan

Reportage från OJ nr 1 # 2008

 

 –Harald Andra. Snabbt och effektivt, svarar han i telefon.
Efternamnet är Hult. ”Andra” betyder Andra Böcker och Skivor, en institution för jazzfreaks i Stockholm och en vallfärdsplats för japaner, amerikaner och andra långväga jazzfantaster. Nu har affären precis bytt adress, från Rörstrandsgatan till
Rödabergsgatan och heter idag Andra Jazz.
 

Vi träffas på Rörstrandsgatan, där han drivit sin butik i 17 år. Nu är han i färd med att flytta tonvis med vinyl och cd till en ny lokal, på Rödabergsgatan, en bit bort.
Butiken är överlastad med skivor. Harald rör sig hemtamt på de små ytor som inte redan är upptagna av jazzhistoriens storheter, i form av lagrat ljud, cd eller vinyl. Atmosfären är den absoluta motsatsen till anonyma köpcenter, där konsumtionen står i centrum. Till Harald kommer man för att snacka, ta en kopp kaffe och kanske sälja eller köpa skivor.
– Ibland är det gubbdagis här. Men det kommer också yngre som går åt frijazzen,
Någon öppnar dörren ut mot de hippa kvarteren. ”Är det öppet”, frågar en ung kille som sett skylten med den milda rekommendationen ”Stängt”.

– Ja det kan vi väl säga, svarar Harald. Killen går in och vänder på skylten som nu signalerar öppet åt gatan.
– Jag tycker det har blivit tråkigt på gatan nu och är glad att få komma härifrån. Det heter ju inte yuppie längre, de som bor här, men du vet vad jag menar. Det är klädesbutiker, kaféer och restauranger. Lite enahanda på något sätt.
Innan Harald flyttade hit drev han Antikvariat Blå Tornet i samma hus som Strindberg bodde i sina sista år. Han började där 1967 och stannade i 23 år, innan han flyttade hit till de kvarter där man nu kan köpa en etta för två miljoner. Och hyran har skjutit i höjden. Så nu är det dags att flytta.
Kunden vill både köpa och sälja.
– Jag kan ge ungefär 200 spänn för dom där, säger Harald och tittar på några Blue Note skivor. Franskpressat eller amerikanskt? Kunden satt häromkvällen och jämförde en originalpressning med en japanpressning och en detaljerad utredning går av stapeln i butiken.

Det tar tid att komma till skott. Kunder kommer och går, det ringer i telefonen och Harald bjuder på hembakad äppelkaka. Några stamkunder rör sig, bläddrar och lyssnar som om de var hemma. Och det är väl just vad de är.
Hemma.
– Det där bläddrandet bland skivorna, det saknar jag när jag är ute på nätet och handlar säger ”Blue-Note”-killen och försvinner ut på gatan.
Harald har ingen kärleksförbindelse med nätet precis.
– Jag pallar inte att sitta framför en skärm. Världen får komma till mig i stället, säger han med en glimt i ögat. Jag vill ha en affär och det ska jag tamejfan ha tills jag ger upp. Det får gå som det går. Men jag vill gärna skryta om mitt lager, även om jag inte är så bra på att sälja mig själv.

Så kommer då frågan om hur många skivor han har, Harald.
– Hur många skivor går det på en meter, Calle, frågar Harald och vänder sig till en stamkund som över en kopp kaffe är djupt försjunken i en skiva, vars ljud fyller butiken.
En diskussion utbryter och här är kontentan:
– Jag har 70 hyllmeter skivor. Då blir det 20 000 olika lp. Så har jag lika många dubbletter och till detta ska läggas 67 meter cd-skivor. Inte under 5 000 stycken.
Inte ofta man mäter lagret i meter i en genomdigitaliserad värld. Men så är det hos Harald.
Så ringer det igen.
– Harald Andra!
– Va, har du sabbat den skivan? Den kostar mellan 3 000 – 4 0000 kronor! Oj då. Det var inte bra. En sådan skiva ska man inte sätta sig på. Jag har en alternativ pressning som är billigare, så du får återkomma om den duger åt din kompis som du lånade skivan av. Det är samma musik men en annan omslagsbild.
Samtalet har utspunnit sig kring Lars Gullins Sax Appeal. Originalpressningen är en raritet med en för sammanhanget passande omslagsbild.
Här finns alla stilar representerade. Harald gillar nästan allt, han medger att han har en svacka i swingepoken.
– Det finns bara en gud och det är Charlie Parker. Sen finns det smågudar som Monk, George Lewis, Coltrane, Bud Powell. Men jag är uppfödd på tradjazz och kan fortfarande gå igång på Bunk Johnson.
Just då ringer det igen. ”Harald Andra.” Nu var det Mats Gustafsson, vår internationella storhet inom frijazzen, som ringde från Wien och ville köpa en skiva:
– Mats, du ska ägna dig åt ditt barn i stället för att köpa skivor, skämtar Harald som för övrigt producerade Mats Gustafssons första skiva. Så det är inte bara klassiker som bor i hans huvud:
– Landet Jazz på Telefonplan är ett ställe som är kul. Där är många unga. Om någon ung person som gillar Landet kommer in och frågar efter en skiva med Charlie Parker, då är dan räddad.
– Alla nya kan jag inte, men klassikerna dom har jag i huvudet.
– Nu kommer Rollins, säger stamkunden Calle och Hult svarar en sekund senare:
– Nu är det Stitt
– Rollins igen.
– Stitt. Han flyter mer.
Saxofonerna fyller butiken och tiden försvinner för en stund när det båda giganterna duellerar på skivan Sonny Side Up. Skivan kollas och snart kan Harald konstatera: På den här pressningen har de bytt ordning på låtarna. Det är Charlie Persip på trummor.

Så vill harald berätta om vad han håller på med. Han rullar en cigg och häller upp lite kaffe, tittar på mig med en blandning av allvar och skämt. Filosofi nummer ett, enligt Hult:
– Så här tänkte jag mig: Musiken är min gud, jazzen min religion, det här är kyrkan, säger han och sveper med handen i den överfyllda butiken. Och jag är översteprästen som uttolkar och förkunnar. Men när jag inte är så optimistisk, när kunderna är få och någon gubbe står och ruttnar över nån platta som ingen jävel bryr sig om, då tänker jag att jag kanske mera är vaktmästare på kyrkogården.
Han verkar reflektera över vad han sagt och levererar ett lite kvävt skratt.
– Häng av dig och känn dig som hemma, säger han till nästa kund som kommer in. Det finns kaffe i köket. Utländska kunder blir alldeles till sig. Italienare, japaner som tar bilder ur alla möjliga vinklar och säger ”paradise”. En köpte för 13 000 kronor. Jag är beroende av de utländska kunderna.
Ibland kan det bli härliga krockar i butiken. Om en ung kund som vill lyssna på Peter Brötzmanns bröliga saxofon, samtidigt som en äldre gentleman kommer in för att fråga efter Woody Hermanskivor.
– Kul krock, säger Harald.
Harald har ambitionen att vara bäst på den allt sällsyntare syssla han har: att tillhandahålla i butik ett mycket stort sortiment av jazz på vinyl och cd.
– Men det där med att vara bäst får du inte skriva, fast inom parentes sagt, är jag bäst.

Hult är i sin butik alla veckans dagar. Söndagarna är bästa tiden, för då hinner han med allt som han inte hinner annars: Att prissätta, sortera, rengöra skivorna, limma ihop omslag. Han hittar bland de tusentals skivorna utan gps-navigator eller dataregister. Han går på känsla och vet var han har varenda skiva, hur udda eller komplicerad en beställning än kan vara. Dyrgriparna har han på ett speciellt ställe längst in i butiken.
Det är en livsstil som han valt. Han viger med glädje sitt liv åt jazzen och kanske klingar ännu i honom det som en gång gjorde att han fascinerades av musiken. Och då handlar det inte bara om musiken självt, utan om dess uppgift. Filosofi nummer 2, enligt Hult:
– När jag var yngre hade jag ganska storartade tankar kring jazzens frälsande förmåga. Att man skulle bli en bra människa av jazz! Jag tänkte att om alla lyssnade på jazz, skulle det inte bli krig. De som improviserar ihop….
Och här fyller Kalle i från sin position framför högtalaren:
– Då slår man inte varandra på käften! Är inte det här Wynton Kelly? 1965?
En invecklad diskussion med en kund om olika pressningar av Blue Note inspelningar. Japanpressning, Toshiba, eller originalet: Libertypressning. Det sker på blodigt allvar. Vilken är bäst?
När det blir lite lugnt slår han sig ner bakom hyllorna. Genom ett lagom stort gap, som ett fönster i hyllan kan han blicka ut över entrédörren. Då kommer det som denne reporter kan döpa till den Hultska 3:e filosofin:
– Jazzlivet är beroende av alla aktörer som finns där. Jazzvärlden är så liten att man inte ska gå emot varandra. Orkesterjournalen, kulturinstitutionerna, Faschings vänner, arrangörer, distributörer, musiker, skivbolag. Man kan kanske inte säga att alla ska vara kompisar, men man måste se att alla bitarna behövs. Det är ju inte många som tjänar pengar på jazz. Allt bygger på kärlek, passion, intresse… Kan inte alla hålla ihop? Kanske kunde OJ vara ett ställe där den här visionen slog genom. Inte bara för musikerna, konsumenterna, utan för hela jazzlivet.

Mellan musiken och Harald Hult finns något så enkelt och komplicerat som en kärlekshistoria som han inte riktigt kan förklara. Vem kan det? Han kan ha lite svårt för en del av jazzkulturen, ska vi kalla det nördandet?
– Jazznostalgikerna, som pratar om när dom hörde den och den och så full han var, men så bra han lirade. Ibland får jag en känsla av att dom går på konsert, inte för att lyssna utan för att prata om när dom hörde den och den, då och då.
Nu är Haralds alla böcker uppköpta av ett antikvariat och i nya butiken kommer det bara att finnas jazzmusik.
– Jag har inga illusioner om hur det kommer att gå på nya stället. Men jag har inget val, för mig finns det inga alternativ. Det finns inga alternativ för mig. Det är bara att köra tills det inte håller längre.
Det utlovas konserter i nya lokalen.
– Uppe på Röda Bergen är det inte lika hippt, men det blir det väl när jag kommer dit och jag hoppas att kunderna hittar dit.
Tidigare organiserade Harald konserter med fri improvisation. Eventuellt kan det bli plats för sådana i den nya lokalen.
 lars grip