ANTHONY BRAXTON Eight (+1) Tristano compositions 1989. For Warne Marsh

AnthonyBraxtonEight
Recenserad i OJ 3-13

 

ANTHONY BRAXTON
Eight (+1) Tristano compositions 1989. For Warne Marsh

Two not one – 317E 32nd Street – Dreams – Lennie´s pennies – Victory ball – Sax of a kind – Lennie bird – Victory ball (tk2) – Baby – April

Hatology 715/Naxos/tid 64 min
Anthony Braxton as  sopraninosax, Jon Raskin bars, Dred Scott p, Cecil McBee b, Andrew Cyrille dr.
Insp i Hollywood 10 december 1989.

   Betyg  3: •••

Anthony Braxton är en omdiskuterad musikant. En musikant, kompositör som tidvis kämpat i hård motvind. För hans musik är inte oproblematisk. Enligt gängse jazzstandard är den tvärtom i hög grad problematisk. Både klangmässigt och textmässigt i partitur och noter. Partituren är ofta uttryckta i uppskissade geometriska figurer med vidhängande siffror. Ett musikaliskt förhållande som kan vara svårt att förstå även för den mest välskolade notläsare.

I Braxtons personlighet ingår den träiga, litet torra ton som han förser altsaxen med. Hans spel saknar stundtals även dynamik. Tonen har även ett slags instabilitet och känns vinglig, kanske medvetet ostadig. Ljudbilderna ger intryck av vara ett önskemål om ett närmast ojazzigt känslosvall. Kallt och fjärran den heta värme jazzmusik vanligtvis förmedlar. Kanske inspirationen rentav är hämtad i 1950-talets europeiska tankar om musikmodernism? Braxton berättar att han av flera kritiker tidigare fått höra ”… här kommer Braxton med sina vita ideal”. Och det i tider när Rollins och Coltrane satte idealmåtten.

Braxtons musik är till sin helhet modernistisk men där ingår detta till trots klanger, licks och toner hämtade ur den afroamerikanska traditionen. På den aktuella skivan, som tidigare varit utgiven, hyllar Braxton Lennie Tristano och dennes adept, saxofonisten Warne Marsh. Söker man Tristanos ande i musiken så söker man förgäves. Vilket är tilltalande för här är det fråga om personliga tolkningar av Tristanos komplicerade musik, t ex Victory ball som skrevs för en framröstad favoritorkester samt övriga titlar som exekverades av Tristanos grupp.

En positiv överraskning i det här sammanhanget är barytonsaxofonisen Jon Raskins medverkan som höjer spänningen i det musikaliska förloppet. De flesta titlarna framförs i hastiga tempi, ibland litet väl hastiga. Nu har den här intressanta cd :n
rätt många år på nacken och det har hänt mycket med Anthony Braxtons musik sedan dess. Men den är väl värd att lyssna till och fundera över!

Leif Wigh