ANTHONY BRAXTON – The Complete Arista Recordings

Recension från OJ 6-2009

 

ANTHONY BRAXTON
The complete Arista recordings of Anthony Braxton

8 cd med totalt 48 spår.
För låtlista se www.mosaicrecords.com

Mosaic Records MD8-242

Anthony Braxton, Dave Holland, Barry Altschul, Kenny Wheeler, George Lewis, Richard Teitelbaum, Muhal Richard Abrams,Roscoe Mitchell, Fredric Rzewski, Philip Wilson, Jon Faddis, Henry Threadgill, Douglas Ewart, och många andra.
Urspr inspelad 1974–1980.

Betyg 5: ••••• 

Min väg in i jazzen gick via Anthony Braxton. Det kan låta underligt för puristen: Braxton? Denna falskspelande bråkmakare i jazzens heliga kyrka? Men skivor som Creative Music Orchestra 1976 eller New York, Fall 1974 innehåller makalös jazzmusik – och visst, annat också. Desto bättre. Renlärighet är det bästa sättet att döda lyssnandet – och Braxton är sannerligen inte renlärig: swing, bop, avantgarde, slumpmusik, minimalism. Mycket ryms under hans signatur, men allt är omisskännligt Braxton. Utom, möjligen, musiken för fyra klassiska orkestrar. För en sådan lp-box fick Anthony Braxton göra tre lp-skivor. Fyra dirigenter, fyra orkestrar om sammanlagt 156 musiker: Opus 82, 1978. Men lyssnar man riktigt noga kan man nog höra typiska braxtonska figurer också i denna musik – trots att han inte spelar själv.

Situationen var unik. Anthony Braxton tillhörde avantgardets andra generation, den efter Coltrane och Coleman. Han kom från Chicago, formades i studier med AACM. I början på sjuttiotalet hade han gjort många egna skivor, medverkat på andra. Och redan var profilen så komplex: avantgardistiska improvisationer på altsax samsades med skivor benämnda In the tradition, vilket de verkligen var. Braxton har aldrig brutit med arvet, han är ingen bildstormare. Men han var ingen lättillgänglig musiker, tvärtom krävande, för medmusiker såväl som publik.

Men i ett sammanhang nådde han en större publik: gruppen Circle, med Chick Corea på piano (vilket snart skulle framstå som rätt häpnadsväckande: Chick Corea?). Där fanns också Dave Holland på bas och Barry Altschul på trummor. Ut gick Corea, in kom trumpetaren Kenny Wheeler – och Braxton hade funnit en kvartett som snart skulle foga sig till jazzens klassiska.
En ung, avantgardistisk musiker och komponist som når en första kreativ höjdpunkt – och han får ett skivkontrakt med ett stort, kommersiellt skivbolag: Arista. Ingen brydde sig ju längre om jazz: det var rockmusik som gällde. Och möjligen Miles Davis. Men på Arista fanns uppenbarligen ett konstnärligt samvete och en musikalisk kompetens som kände igen genialitet när den såg den. Och den hette Anthony Braxton.

Under sjuttiotalet skulle Braxton ge ut nio skivor i olika format på Arista. Alla med ovanligt bra ljud, med vackra och informativa omslag. Och trots att repetitionstiden ibland var nästan noll, så präglas dessa skivor av en oöverträffad exakthet, av ett samspel som så tätt att musikerna ibland tycks sammanvuxna. Braxton var redan här en musiker med fullständig kontroll över sitt eget spel, men han förstod också att omge sig med musiker som inte bara var lika starka instrumentalister, utan som också kunde föra in nyanser och kontraster i hans musik. Det var deras kunskap i improvisation som gjorde dem till givna val, och Braxton har aldrig varit rädd för andra musiker.

Alltså är den länge hett efterlängtade utgivningen av dessa skivor på cd en lycka att bara försjunka  i. Återutgivningsspecialisterna Mosaic Records har ordnat en cd-låda med utmärkt ljud, all information man behöver ha. Min enda invändning mot utgåvan är att man frångått lp-skivornas ordning, och istället valt att lägga ut styckena i kronologisk ordning. Jag tycker det är en felaktig utgivningsprincip: lp-skivorna bör respekteras. Visserligen kan man invända att hade Braxton haft tillgång då till nutida medier så hade han säkert organiserat musiken annorlunda. Men nu hade han inte det – och kanske var hans urvalsprinciper också konstärliga och inte teknologiska eller kommersiella?

Referenserna spänner mellan Maple leaf rag och Philip Glass – med det mesta instoppat däremellan: soloimprovisationer, duett sax-synthesizer, saxofonkvartett… Och en skivbox som avslutas med ett verk för fyra orkestrar, inleds med Braxtons berömda atonala version av Donna Lee, framförd i ett halsbrytande tempo – hade han varit intresserad, hade Braxton kunnat bli vår tids Charlie Parker…

Det första som slår mig är hur viktig musiken har varit: en hel del av dagens jazz har sina rötter här, allra tydligast kanske Dave Hollands kvintetter – och Holland är också pulsen på flera av skivorna här. Det andra är hur mycket av denna musik som faktiskt svänger och är fysiskt oemotståndlig – och ändå var den stående anklagelsen mot Braxton att han var en kallhjärtad intellektuell. Det tredje hur musiken gärna utgår från och återvänder till virvlande unisona partier, ofta i dessa uppskruvade tempi: där börjar och slutar den, hämtar sin näring, sin kraft. Den tematiserar hela tiden sig själv, den egna bundenheten till ett komponerat material – som den ibland, men långt ifrån alltid, improviserar sig bort från.
Kvarettmusiken är mästerlig – men är inte det verkliga mästerverket Alto Saxophone Improvisations 1979? Eller en del av duomusiken, Duets 1976? Ta vad som en gång var en dubbel-lp, The Montreux/Berlin Concerts, och häpna över vad kvartetten kunde göra live. Och sedan kommer trombonisten George Lewis in, och ersätter den reptilsnabbe, högflygande Wheeler med ett helt annat spel: Wheeler skänkte flykt och lättthet, Lewis ger musiken tyngd och motstånd – och driver också Braxton ut i ett allt mer komplext komponerande.

För att sedan återvända till traditionen, gång på gång: en sanslöst studsande Maple Leaf Rag eller Dolphys Miss Ann…
Och då har jag bara börjat uppräkningen. Ett förslag: börja med 23 E: en tidig kvartettmusik, som under sjutton minuter innehåller så mycket av det som skulle bli Braxtons marker att utforska.

ulf olsso