ANTHONY BRAXTON Town Hall (Trio & Quintet) 1972

AnthonyBraxtonTownHall
Recenserad i OJ 4-11

ANTHONY BRAXTON
Town Hall (Trio & Quintet) 1972

Composition 6N – Composition 6(0) – All the things you are – Composition 6 P I – Composition 6 P II

hatOLOGY 685/ www.hathut.com/ tid 67:43

Anthony Braxton fl,ss,as, cl, c-bcl, perc., John Stubblefield fl, ts, bcl, perc (3+4), Dave Holland b, Philip Wilson dr (1+2+3), Barry Altschul dr. (3+4), Jeanne Lee vo (3+4). Insp Town Hall, New York, 22 maj 1972.

••••

En välkommen återutgivning på cd av en viktig skiva som först kom ut i Japan, som en exklusiv dubbel-lp med en medföljande Town Hall-poster (Trio Records). Här möter vi Anthony Braxton i en mycket intressant utvecklingsfas, efter de kreativa åren i Paris och superkvartetten Circle med Chick Corea. Det är också innan han bildar sin legendariska 70-talskvartett med Kenny Wheeler, Dave Holland och Barry Altschul.

Braxton var den musiker, kompositör och medlem i AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians) som gick längst när det gällde att förena jazzens stilelement med de nya erfarenheterna från den modernistiska avantgardemusiken. I hans stycken finns såväl tydligt noterade, som helt fria, delar. Allt integrerat i en kreativ process med mottot att innehålla: det arkitektoniska, det filosofiska och det rituella.

Konserten i Town Hall i New York 1972, bestod av två avdelningar, en triodel med Holland och AACM-trumslagaren Philip Wilson och en kvintettdel med sångerskan Jeanne Lee, AACM-träblåsaren John Stubblefield, Holland och Altschul.

Många upplever Braxton som en något ”kyligt intellektuell” musiker, vilket är fel!

När han här släpper loss i sina, ofta brutala och eruptiva, solopartier blir han genast mycket emotionell, vilket främst hörs på trionumren. Här förenar den unge Braxton ”svart vrede” med en kulturradikalism, som fortfarande, nästan 40 år senare, står sig. Som en kontrast till detta, blir Braxtons skira och raka ton på altsaxen, väldigt vacker, när han spelar melodier.

Aldrig har väl heller svart musik varit så ”stolt” som just då, i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Kanske tog dessa musiker jazzen längst från underhållningsindustrin?
Braxton blir aldrig sentimental, inte ens då han spelar Kerns klassiker All the things you are. Den välbekanta melodin finns där, tryggheten i det kända, som alla kan relatera till, samtidigt förs vi in i nya klangvärldar som kräver såväl öppna öron som ett nyfiket sinne.

Wilson var en mycket bra trumslagare och spelar här luftigare än Altschul. Holland var redan då en av den moderna jazz-ens absolut främsta basister!

Sångerskan och röstimprovisatören Jeanne Lee, som bl a jobbat med Gunter Hampel och Archie Shepp, har en framträdande roll i de både kvintettnumren.

I det första sjunger hon ordlöst och det andra inleds med en text skriven av Braxton. Musiken har en mer konstmusikalisk struktur och är ganska typisk för Braxton vid den här tiden. Lee lyfter det hela och gör musiken rik och spännande.

Intressant är också samspelet mellan Braxton och Stubblefield. Helheten med Holland och Altschul, som i mitt tycke är det bästa komp Braxton haft, gör detta till en mycket bra skiva. Det här är musik på sina egna villkor.

Roger Bergner