Årets GMLSTN Jazz var en resa både jazzmusiken och Göteborg runt

Laura Jurd, Dinosaur. Foto: GMLSTN Jazz

GMLSTN Jazz 2017
Göteborg, 21-29 april.

Den fjärde upplagan av GMLSTN Jazz saknade ett internationellt dragplåster och ett rymligt festivalcenter. Istället överlag fortsatt fokus på kvinnor och nygjord jazzbetonad musik. Att arrangörer fanns utspridda över Göteborg ställde krav på en förmodligen desorienterad publik. Humana biljettpriser borde inneburit större uppslutning. Lyckligtvis fanns Jazzradions inspelningsbuss på ett antal gig.

Invigningen förrättas i den trånga källarlokal där Bellevue jazzklubb håller till och blir därför klaustrofobisk. Husbandet under ledning av vackert spelande Eric Liftig inleder. Den melodiska, sammansvetsade kvartetten framför väl valda låtar från bland andra Oscar Pettiford, Mel Tormé och Cedar Walton. Extra beröm utdelas till basisten Anders Ljungberg. För första gången hör jag Hanna Paulsberg i eget namn, vilket får en lyckad utgång. Tenorsaxofonisten spelar bebop med tilltalande glöd och harmonik, som om Phil Woods och Sonny Rollins hade korsats i en hängiven norska. Catalan Boy är en av få egna kompositioner i ett program med många fina tolkningar av standards. Kompet är på tårna, vilket föranleder mig att ösa lovord över särskilt trumslagaren Erik Nylander. Utan krusiduller ser Paulsberg trio till att hålla grytan kokande.

Felisia Westberg 5. Foto: Anton James Olsson

Den nybildade och unga gruppen Felisia Westberg 5 visar sig vara ett stort utropstecken, ett av festivalens största fynd. Med sin kontrabas centralt placerad på scen liknar Westberg en back som samlar upp och fördelar spelet. Musikerna hittade hon i Stockholm, fast den subtile trummisen Andreas Pettersson träffade hon på Fridhem FHS. Westbergs låtar är på hög nivå, utforskar i kulörta färger sådant som nordisk ECM-jazz, groove, fusion och folkmusik. Influenser hämtas från allt möjligt, kompositören själv nämner Brian Blade Fellowship, violinisten Ola Kvernberg och skog. Stundtals spröd tonbildning övergår i infallsrik energi, genom intrikata skiftningar av ensemblespel, solon och lyhörda dueller; främst emellan Scofield-doftande Johan Ekeberg och Terese Lien Evenstad på violin. Avslutande Tur i oturen har hitpotential med sitt hårda sväng. Spana in detta gäng! Rohey från vårt grannland i väster frontas av en kraftfull kvinnlig vokalist. Tycker att deras tempoväxlande habila mix av neosoul och drum’n’bass i längden är relativt slätstruken. Utan att höra klart lämnar jag för att anlända i tid till Oceanen. Där gör Dinosaur från England en stimulerande spelning under ledning av trumpetaren Laura Jurd, vars kompositioner ger mersmak. På deras första gig i Sverige är de mer inriktade på stämningsmättade bilder än slagkraftiga låtar. Ett högklassigt avsnitt bestod av distinkt trumpet i samverkan med smattrande beat, avlöst av Milesdoftande sound till långsamt komp. Befriande att de i sin avantgarde-fusion tyglar viljan till virtuositet.

Mimi Terris. Foto: GMLSTN Jazz

En oväntad bokning med tanke på referenserna till retrojazz och 40-talsschlager är Mimi Terris och hennes helmanliga lilla orkester. I en generös kyrkokonsert uppskattar jag i princip allt, alldeles särskilt bredden på det material som nyligen spelats in. Finns en varsamhet och omsorg om detaljer som känns fräsch. Hisnande spännvidd ifrån tonsatt diktklenod och tango till cirkusblues, kupletter och tolkning av Pugh-klassiker. Sången, texterna och den musikaliska uppbackningen var av toppkvalitet. Att både Mårten Lundgren och ordinarie trumslagare fått förhinder var avbräck som löstes utan problem. Kvinnan omtalad för tv-serien ”Gentlemen & Gangsters”, sin bipolaritet och en rosad första skiva, är en charmig vokalist i ett osedvanligt tänjbart band. De är en härlig sextett som gärna lirar foxtrotdängor till (refräng)vokalisten Terris delvis otidsenliga svenska texter. Naoko Sakata ger en exklusiv solokonsert i ett slutet rum med diskret rökmaskin och ljussättning. Den intima lokalen disponeras av ett musikerkollektiv. Vi få som är med kommer väldigt nära, vill ömt vårda vad vi var med om. Sakata har en fäbless för att traktera pianot med expressiva attacker. Återkommande crescendon kontrasteras av lyriska vilopunkter. Låter inte som något annat jag hört live, går inte att ringa in, varken geografiskt eller genremässigt. Hennes kommentar efter tre längre stycken är obetalbar: ”Var det tillräckligt?” Futtiga ord förmår inte göra denna session rättvisa.

Bäck Brothers Jazztivoli är en institution. De besresta bröderna David (keyboard) & Anders (sax), med skiftande komp och gäster, har förgyllt Göteborgs livescenen i många år. Deras event på Holy Moly, med Sinikka Thörn vid sångmikrofonen, fick ingå i festivalens utbud. Blev en mycket behaglig spelning! Det enda som saknades var anständigt mycket publik samt ytterligare utstrålning från damen i sällskapet. Fanns mycket att glädjas åt. Fräcka arr, nyanserat piggt spel, lyhört musicerande och trevliga soloinpass. Guldstjärna ges till gitarristen Olof Wullt, inte minst för hans version av All The Things You Are. Överraskas av att se Paul Svanberg inklämd bakom trumsetet, en man som förnämligt ombesörjer rytmiken, även när han lirar med andra än Lars Jansson trio. I andra set tillkom trevligt nog spontant Ebba Westerberg på congas. Aftonens huvuperson Sinikka Törn framförde sinnrika poetiska visor, vars originalkompositioner behandlades vitalt av bandet.

Klubb Entra promotar improvisationsmusik, oftast liktydigt med esoteriska experiment. En duo vars frambringande av ljud jag inte var kapabel att ta in var Christine Abdelnour från Frankrike och tyskan Magda Mayas. Med preparerad flygel respektive altsax framför de märkligt svårtillgängliga improvisationer. Minns mest gnisslande och väsande ljud. På ett för kvällen väldigt ödsligt Nef finns betydligt mer att hämta hos nästa akt. Förvisso ett bibehållet drag av improvisation, men samtidigt struktur och organisation. Viva Black består av basisten Filip Augustsson, Eva Lindahl på violin och trummisen Christopher Cantillo. Mycket meriterade medlemmar inom olika genrer sammanstrålar i en trio namngiven efter en skiva av Augustsson. Augustsson presenterar sin spännande kantiga musik, som kan påminna om Balkanstuk och som tycks innehålla influenser från Rena Rama-spår som Royal Song From Dahomey. Aningen besviken påstår jag ändå att Viva Black inte tände till på alla cylindrar, trots lustfyllda frijazz-hyss från Cantillo. Hade behövts gensvar från fler åhörare.

Hinner bara med en kort visit i en ny konsertlokal i Klippans konstnärskvarter, där man för första gången härbärgerar jazz. Kulturföreningen Villa Vulkan heter den lokala arrangören. Att ljudet är på toppnivå har sin förklaring – de har investerat en stor summa pengar i PA:t. Här hänförs jag av pianotrios från Europa x 2. Båda spelar på golvet framför scenen. Hör hur bländande Spiral Trio avrundar sitt program. Kan beskrivas som flyhänt pianojazz i suveränt samspel. I finalen trampar grekerna gasen i botten. En sensationellt bra trio i Paul Bleys anda (jämförelse av pianist i publiken), är värda förnyade chanser på fler svenska festivaler. De avlöstes av Joona Toivanen Trio, vars beståndsdelar numera bor i Lerum, Köpenhamn och Finland. Joona berättar att de valt att ha premiär för nya låtar, låtar som oftast saknar titel. Blev förtjust i denna lightversion av EST, det vill säga rikhaltig musik med oanad potential. De förfogar över ett exceptionellt lyriskt och rytmiskt uttryck. Äntligen en välfylld konsertlokal noteras när produktiva Daniel Karlsson Trio återigen gästar Nefertiti. Har ett flertal gånger hört honom och hans radarpartners Christian Spering och Fredrik Rundqvist. Förtätad stämning, härlig livekänsla och precis lagom mycket ekvilibristik. Att döma av det intuitiva samspelet befinner de sig för tillfället i ett stim, har flow. Kompositören Karlsson, som efteråt berättar för mig at han testar sina nya låtar på basist och trumslagare, mixar det smeksamma med en smula krångligare tonspråk. Diskret och sömlöst inkluderas elförstärkning jämsides med sedvanliga akustiska klanger. Trion har inmutat en egen nisch, låter inte som någon annan. Klaviaturspelarens begåvade löpningar och sinne för fängslande låtar smittar av sig på scen. Magnifika Spering med stråke gav mig Stanley Clarke-vibbar. En grym klubbspelning över två set, med påtagligt gung och dynamik utförd av tre nöjda själsfränder; vilket naturligtvis renderade i salig publik.

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra. Foto: Nikke Ström

Vi andas luft syresatt av frustande spelglädje när GMLSTN Jazz 2017 går i mål på ett knökat Nef. Taggade Goran Kajfeš Subtropic Arkestra gör ingen besviken. I egenskap av katalysator lägger Kajfeš ett attraktivt krängande raster, transformerar för orkestern gångbar världsmusik. Musiken kan härstamma från Nigeria, Balkan/Turkiet , Brasilien eller annorstädes. För egen del associerar jag till Fela, Sevda och Brian Eno/David Byrnes mytomspunna platta My Life In The Bush Of Ghosts. Det ösiga sjumannabandet utforskar frodiga grooves, sammanlänkade i tematiska figurer. Ibland upplöses den fasta formen för inspirerade soloutflykter av Jonas Kullhammar och Johan Lindström. Kompet är extremt tajt och följsamt. Ett smakprov från kommande skivan präglas av oetmotståndliga riff doppade i afrikanskklingande funk. Vad som blev festivalens succéartade clou hade på repertoaren en svindlande svit låtar efter paus. Då blev skönt gung i mediumtempo ersatt av febrigt pulserande takter, vars helomvändning i sin tur bestod av unisont utsträckta fraser på blås. Alltihopa en mäktig längre sekvens i en för övrigt formidabel sista akt. Som kuriosa kan noteras att 4/5 av Oddjob under helgen besökte ”ett av de häftigaste ställen som finns att spela på” (Daniel Karlssom om Nefertiti), fast som framgått i andra konstellationer.

Har redovisat från de konserter jag hade möjlighet att bevista. Missade bland andra Hurrakel, Music Music Music, Biggi Vinkeloe samt Lucia Cadotsch.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.