Årgångsvinet The Necks levde upp till förväntningarna

The Necks
Fasching, Stockholm, 17 november 2016.

Den australiensiska pianotrion The Necks har spelat ihop länge. Det är en tight och samspelt trio med tre mycket skickliga musiker, där piano, bas och trummor bildar en stark organisk enhet. I stycken om 45 minuter bygger de långsamt upp sina improvisationer enligt ett väl utarbetat koncept. Musiken vilar på en tonal grund och tonspråket befinner sig någonstans mellan det romantiska och det impressionistiska och närmar sig stilistiskt mer det konstmusikaliska, snarare än det man vanligtvis brukar benämna som jazz. Bitvis är musiken minimalistisk och repetitiv och tankarna går till den amerikanska tonsättaren Steve Reich. Efter tag befinner man sig i ett närmast ambient ljudlandskap, som mycket väl också skulle kunna fungera som ett soundtrack till en film. Men vad uttrycker musiken? Ibland blir den trots sin komplexitet ganska stiliserad och förutsägbar. I första set skapades dock en spännande kontrast, en slags musikalisk oro som starkt bröt av mot det den trygghet som man hade vaggats in i. Pianisten anlade då ett mer dissonant spel och detta, tillsammans med trumslagarens gnidande med små cymbaler mot ljudförstärkta trumskinn, blev för mig något av hela konsertens höjdpunkt.

The Necks levererar en högkvalitativ musikalisk produkt, som inte har för avsikt att bjuda på några oväntade överraskningar, men som fullt ut motsvarade den talrika Fasching publikens förväntningar, precis som ett gammalt fint årgångsvin, som någon har liknat gruppen vid.

Roger Bergner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.