Arrangörernas ekonomiska situation är (också) ohållbar

  Lina Nyberg startade i slutet av januari en debatt kring jazzmusikernas levnadsvillkor. Hon skapade en tydlig och stark bild av den enskilda musikerns orimliga ekonomiska förhållanden. Jag delar fullt ut Linas och övriga debattdeltagares uppfattning att situationen inte är acceptabel. Det är den inte heller för jazzens arrangörer.

 Fasching räknas av många som Sveriges ledande jazzscen. Vi omsätter 20 miljoner och lockar nära 80.000 besökare varje år. Vårt samlade kulturstöd är ca 2 miljoner kronor om året. För varje krona vi får i bidrag betalar vi 2 kronor i musikerarvode. 100 % av bidragen går till gager till svenska musiker.

Att arrangera en konsert innebär dock väldigt många fler kostnader än de som går direkt till musikerna. Resor, hotell, ljudtekniker, instrument, och en del andra rörliga utgifter täcks av våra entréintäkter (1,3 miljoner) från dessa konserter.

Resten, de absolut tyngsta kostnaderna, som hyra, personal, ledning, administration, marknadsföring och internationell jazz finansierar vi med överskott från restaurang och klubbar. Enbart lokalkostnaderna är 1,8 miljoner om året. Så är förutsättningarna för den största svenska jazzscenen.

Professionella jazzarrangörer existerar knappt. Den absoluta majoriteten jazzarrangörer ordnar konserter och festivaler helt ideellt, på sin fritid. De gör en enastående insats för att sprida jazz i hela landet och är en mycket viktig arbetsgivare för våra fantastiska musiker. Vi som arbetar med driften av Fasching finansieras på samma sätt som merparten av Sveriges jazzmusiker – via andra intäkter än de från jazzkonserter och kulturbidrag. Vi har alla arbetat ideellt stora delar av våra professionella liv.

Vilka andra kulturformer accepterar sådana villkor?

Parallellt med denna kärva verklighet frodas, utvecklas och sprids jazzen. I Sverige finns etablerade musiker som varit aktiva på internationell toppnivå i decennier, som varit med om att driva utvecklingen av den europeiska och internationella jazzen. Vi har unga begåvade musiker som ser till att jazzen ständigt förnyas och präglas av samtiden. Jazzpubliken hämtas som alltid ur alla generationer och alla samhållsklasser. Just nu pågår dessutom en markant föryngring som visar sig tydligt på Fasching. Alltfler heta barer och mötesplatser väljer att presentera levande jazz.

Här har vi alltså en vital, dynamisk konstform som är med och påverkar hela musiklivets utveckling och där Sverige har en internationellt stark ställning. Är det inte dags att erbjuda utövarna drägligare förhållanden? Att ge arrangörerna bidrag som medger rimliga gager i värdiga lokaler med professionellt ljud och en marknadsföring med reella chanser att få genomslag?

Faschings ledning och ägare diskuterar ständigt dessa viktiga frågor. Vi startades och ägs av jazzmusiker. Ytterligare två ideella föreningar har tillkommit som ägare. Ingen ägare tar ut någon vinst, styrelsearvoden eller andra ersättningar. De senaste 8 åren har vi höjt standardgagerna med drygt 60 % – trots det har vi en bit kvar till acceptabla nivåer.

Utan en avgörande förbättring av jazzens villkor går ekvationen inte ihop. Sedan i höstas har vi övervägt möjligheten att genomföra en radikal gagehöjning med minskat antal konserter som konsekvens. Kanske är vi framme vid den punkt då en så drastisk förändring blivit nödvändig.

  Lena Åberg Frisk, chef på Fasching i Stockholm