ART PEPPER Blues for the fisherman,Unreleased Art Pepper Vol. VI

Recenserad i OJ 3-12

ART PEPPER
Blues for the fisherman,Unreleased Art Pepper Vol. VI

41 spår på 4 cd.

Widow’s Taste Records/ 4 cd tid 4 tim 42min.

Art Pepper as cl, Milcho Leviev p, Tony Dumas b, Carl Burnett dr. Insp live på Ronnie Scott’s, London, 1980.

Betyg 5: •••••

Art Peppers änka Laurie är en driftig kvinna. 1981 var hon förutseende nog att se till att maken hade kontroll över alla rättigheter till sitt eget utgivna såväl som outgivna material under företagsnamnet Arthur Pepper Music Inc. Året därefter dog Art vid 56 års ålder och Laurie ärvde rättigheterna. Från 2006 har hon sedan gett ut en volym varje år i serien Unreleased Art Pepper under det egna skivmärket Widow’s Taste Records.

Volymerna består av tidigare outgivna inspelningar från en period av intensiva framträdanden, som spänner över ett par av Arts sista levnadsår plus en volym av äldre, mera historiskt material. Det verkar vara en outsinlig källa, för Laurie har deklararerat att det kommer att fortsätta. Blues for the fisherman är 2011 års bidrag och det sjätte i ordningen. Volymen kan köpas som en cd-box med fyra skivor inkluderande en booklet, alternativt kan den laddas ner från webbleverantör, likaledes med musiken fördelad på fyra skivor.

Det rör sig om musik från två ryktbara kvällar på Ronnie Scott’s i London 1980 där Pepper delar soloutrymme med den utomordentlige, av stunden klart inspirerade, bulgariske pianisten Milcho Leviev. Dessa lyckade konserter ledde till utgåvan av den kritikerrosade lp:n med namnet Blues for the fisherman, som utgavs i Levievs namn av kontraktsskäl (Art Pepper var bunden till skivmärket Galaxy). Skivan utgavs på Mole Jazz, som sedan året efter gav ut en efterföljare, True blues.

Laurie Peppers Unreleased-utgåva lägger dock ytterligare en dimension till de tidigare utgivna, nämligen människan Art Pepper. Hon låter hela de båda konserterna tala för sig själva utan ingrepp och inspelade på förhållandevis enkel bandspelare (men klart godkänt ljudmässigt) och framför allt inkluderande Arts småprat med publiken, där han avspänt och generöst bjuder på sig själv. Det spelas 25 olika melodier på 41 spår fördelade på 4 olika cd, men dels är många låtar dubblerade i olika versioner, dels förekommer som sagt flera spår av Arts ”talk”.

Flera av Peppers egna kompositioner är dubblerade (som Ophelia, Make a list, Untitled #34) och flera blueskompositioner förekommer (Blues for Blanche, Blues for Bould, True blues, Blues for the fisherman), som passar Peppers bluesiga och själfyllda spel ypperligt. Men det förekommer också standards från beboprepertoaren (Anthropology), Goodmans repertoar (Goodbye) och Duke Ellingtons (In a mellow tone), för att ta några exempel. En melodi man gärna återkommer till är den vackra, men djupt melankoliska Sad a little.

Pepper befinner sig hörbarligen så här året före sin död på ett strålande spelhumör och hans spel är späckat av vad man  med ett abstrakt begrepp brukar kalla soul, ett kvalitetsbegrepp som inte så lätt låter sig definieras i ord.

Laurie Peppers förklaring till bildandet av Widow’s Taste Records 2006 var också att introducera Art till en generation som ”may not know how soulful jazz can be” (källa: All About Jazz). Jag är en stark beundrare av Art Pepper och vill placera honom bland de allra största altsaxofonisterna, om dock inte lika revolutionerande i sitt formspråk som Charlie Parker eller Ornette Coleman.

Men så är det ju det här med soulen och dessutom vet jag ingen som så mästerligt växlar sin ton från tunn, pressad till stor, öppen med en sådan rytmisk touch att han alltid får det att passa i sitt sammanhang. Laurie Pepper gör en stor kulturgärning med utgivandet av denna musik och för övrigt också med sin biografiska bok med den motsägelsefulla titeln Straight life (efter en melodi som för övrigt också förekommer på denna utgåva).

Som bekant var Art Peppers liv minst av allt straight.

P-O Larsson