ART PEPPER Live in the USA / Live in Japan

ArtPepperLiveinUSA

Recenserad i OJ 1-12
ART PEPPER
Live in the USA

Vol. 1 At Foothill College

Foothill blues – I´ll remember April – Here´s that rainy day – Cherokee

Storyville records 10384226/Naxos/tid 44:19 min

Art Pepper as, Tommy Gumina poly chord, Fred Atwood b, Jimmy Smith dr.
Insp i Los Altos California, USA 14 februari 1975

Vol 2 /At Bach Dynamite and Dancing Society

Mr Yohe — The Golden Gate Bridge — The trip — Lost life — A night in Tunisia

Storyville Records 10384226/Naxos/tid 47.47 min

Art Pepper as, Smith Dobson p, Jim Nichols b, Brad Bilhorn dr.
Insp i Kalifornien, USA 23 januari 1977

ARTPEPPERLiveinJapan

ART PEPPER
Live in Japan Vol 1 och Vol 2
/At YBC TV Hall
Ophelia – Besame Mucho – My Laurie – Caravan – The trip – The summer knows – (Summer of ´42) – Red car

Storyville records 1038425/Naxos

Art Pepper as, Milcho Leviev p, Bob Magnusson b, Carl Burnett dr
Insp i Yamagata, Japan 14 mars 1978

   Betyg 5 (för bägge skivorna) •••••

Min jul- och nyårsläsning bestod i år av Art Peppers självbiografi Straight life, som jag nu läste för andra gången. Också denna gång var det förstås en förfärande historia som Art Pepper och hustrun Laurie förmedlar. De väjer inte för något och det är rent av plågsamt att följa Art under hans av drog- och alkoholmissbruk bitvis förnedrande tillvaro. När han inte satt i fängelse, eller var på sjukhus eller behandlingshem gick tiden ut på att skaffa heroin mm. Jag tror inte jag läst en mer skakande skildring av ett musikerliv sen Hampton Hawessjälvbiografi som i mångt och mycket liknar Peppers.

Som av en händelse inleddes jazzåret 2012 för min del av att Art Pepper Live in the USA och Live in Japan damp ner på min skivtallrik.  Jag konstaterar snabbt att Pepper är i högform på dessa tre konserter. Hans ton är här fortfarande oefterhärmlig.

Hans spel är oavsett tempi lika kusligt precist som på inspelningarna från början av 50-talet. Surf ride, Brown gold t ex och mästerverken Meets the rhythm section och Plus eleven på Contemporary från slutet av 50-talet.  När jag nu lyssnar om dessa  plattor, nu med Straight life som en sorts kuliss, måste man ju fråga sig hur det är möjligt att med ett liv i kaos skapa sådan grandios musik som Pepper gjorde när han då och då befann sig i en skivstudio.

Live in the USA och Live in Japan har tillkommit efter hans comeback på 70-talet och under vad jag förstår nu nyktra omständigheter. Dessa inspelningar är sensationellt bra och har vad jag förstår aldrig tidigare varit tillgängliga.

Foothill-spåren är lite udda på så vis att man i stället för piano använder ett sorts elektroniskt dragspel, Poly chord, trakterat av Tommy Gumina. Det låter lite elorgel ibland och vanligt dragspel då och då. Gumina är tveklöst skicklig och jag kommer att tänka på Art Van Damme. Men, jag är inte odelat förtjust, jag tycker det ”skorrar” i sammanhanget.

Ett vanligt piano hade definitivt varit att föredra. Men f ö här har vi ett gäng riktigt kompetenta musiker , ett bra urval låtar och som sagt en Pepper i högform, vad kan man mer begära? Jag kanske inbillar mig, men visst låter det hela soundmässigt som en collegekonsert av Dave Brubeck.

I ett svep och under publikens stormande applåder bjuder Pepper som avslutning på en oväntad version av Splanky! Detta framgår inte av baksidestexterna.

Bach Dynamite-spåren är just det, dynamit! Precis som på Foothill är musikerna för mig okända men väldigt bra. I övrigt har jag inget att tillägga mer än att missa för all del inte detta. Pepper i Japan är precis som USA-inspelningarna ovan fantastiska. Medmusikerna  är här namnkunniga men för den skull inte märkbart höjda över sina kollegor från Foothill och Dynamite.

Högre betyg än så här kan man inte ge. Skaffa de här plattorna  genast!

Stig Linderoth