Artikel: Mathias Landæus

Foto: Spyros Vangelakis

Å ena sidan plockar han bort, å andra lägger han till. Mathias Landæus släpper en soloskiva där hans Steinwayflygel är den enda ljudkällan, men resultatet är allt annat än begränsat. ”Det var ganska befriande att ha så tydliga ramar. Poängen var att pusha mig själv. Länge visste inte ens om det skulle bli en skiva”, säger han.

Av Johan Jacobsson

– Vi som håller på med improvisation får aldrig glömma att det vi gör är viktigt.
Stockholm, 2016. I Scalateaterns källare ligger en konsertlokal som inretts för att likna en av förbudstidens speakeasies. Där – på varsin sida om ett skönt slitet träbord, strax under glödlamporna som bildar ordet ”BAR” – har Mathias Landæus och jag slagit oss ner. Min intervjubandspelare rullar.
– Vi erbjuder någonting som folk behöver, fortsätter Landæus. Vi ska därför inte acceptera ”sanningen” som säger att ”jazz är smal musik som inte är för alla”.
Ivrigt nickar jag nästan nacken ur led. Landæus bergfasta ord går – förstås – spikrakt in i mitt impro- och jazzälskande hjärta. Samtidigt tycks de bekräfta något som jag länge haft på känn – att det finns politiska, samhällsansvariga och ytterst medkännande undertoner i Landæus musik.
Är det så?
– Det glädjer mig väldigt mycket att du tycker det. Jag hoppas att det är så. Själv kan jag inte höra något sådant i min musik. Men det är klart – när man som jag vänder och vrider på saker och ting så sysslar jag man ju med ett slags ifrågasättande.
– Men musik i sig är alltid mycket större än politik.

_MG_5429S
Foto: Spyros Vangelakis

”The Instrument of the Immortals.” Med denna slogan marknadsförde sig pianofirman Steinway & Sons på 1920-talet. Skryt? Förskönad verklighet? Nej, dagens sanning. Liszt, Evans, Rubinstein, Jarrett, Rachmaninov, Gould, Berlioz … listan över betydande konstnärer som spelat och komponerat på Steinway-pianon och -flyglar kan göras oerhört lång. Få – om ens någon – har emellertid fått en Steinway-flygel att låta som Landæus får en Steinway-flygel att låta på albumet From the Piano (Moserobie, 2016).
Hur gick From the Piano från ax till limpa, så att säga?
– Jag satte först upp en regel – att alla ljud på den skulle komma från min Steinway-flygel, berättar Landæus. Men att jag sedan fick bearbeta dessa ljud hur som helst.
– Det var ganska befriande att ha så tydliga ramar. Poängen var att pusha mig själv. Länge visste inte ens om det skulle bli en skiva.
From the Piano är inget annat än ett mästerverk. Med all önskvärd tydlighet slår den fast att Landæus är en av Sveriges mest intressanta musiker. Dess 39 minuter rymmer både lekfullhet och bråddjup kontemplation, både skir skörhet och elektrisk kraft. Att ta del av den är som att träda in i ett alternativt, snillrikt och godsinnat universum där allting är möjligt.
Tysk-amerikanen Henry Engelhard Steinway (1797-1871), Steinway & Sons grundare, skulle förmodligen häpna om han fick höra den. Blundar jag kan jag se framför mig hur han imponerat och roat skakar på huvudet och säger saker som ”hur fick du flygeln att låta som en trumma?” och ”vilka otroliga klanger!”.
Dessutom får jag emellanåt intrycket av att From the Piano hämtar näring ur det elektroniska 90-talet – då briljanta soloakter som Aphex Twin och dito duos som Orbital filtrerade Brian Enos ambienta musik, Kraftwerks man/maskin-pop och Steve Reichs minimalism genom outgrundliga lager av techno och acid house.
Är det så?
– Ja, jag kanske inte är så influerad av just Aphex Twin och Orbital, men jag har länge lyssnat på och varit nyfiken på elektronisk musik. Och jag har ju gjort elektronisk musik själv också.
– I de recensioner som From the Piano hittills fått så omnämns den som en jazzskiva och en solopianoskiva – jag ser den inte så. Jag ser den som en soloskiva som bara innehåller piano, men det är inte en solopianoskiva.
De flesta recensioner som From the Piano hittills fått har även – som sig alltså bör – varit översvallande hyllningar. Ingrid Strömdahl gav den exempelvis sex tärningsprickar av sex möjliga i Svenska Dagbladet (16 maj, 2016). Och Johannes Cornell gav den i sin tur 5/5 i Dagens Nyheter (11 maj, 2016).
Så du läser recensionerna av dina egna skivor?
– Ja, om de är bra, så (skratt)! Nej, jag läser dem. När man får bra recensioner, som i det här fallet, så håller man ju med. Om man får dåliga recensioner så håller man ju inte med (skratt).
– Det är kul att From the Piano blivit så väl mottagen – jag hade verkligen inga förväntningar. Under en period ville jag inte ens göra några recensionsutskick av den – jag sa till [Moserobie-bossen] Jonas Kullhammar att ”nej, jag gör det här för min egen skull, From the Piano är ett privat projekt”.
Flygeln som du använde till att skapa From the Piano var en gång din farmor Ninnies. Skulle man kunna säga att det ger en extra personlig dimension till skivan?
– Ja, det kan man säga. Jag tycker verkligen om det instrumentet. Har alltid gjort det. Inte så mycket av sentimentala skäl, utan mer för att jag känner en connection med det. Jag har skrivit många låtar som jag har spelat in på det.
Du beskiver din farmor som ”hipp” i pressreleasen till From the Piano.
– Ja, hon var cool. Hon betydde mycket för mig. Hon var en bra pianist, hon var självlärd, väldigt svängig. Hade ett otroligt gehör, hon tog ut vad som helst på en lyssning. Vi brukade spela standards för varandra ibland.
– När hon slutade spela sa hon ”du kan ta flygeln”. Hon dog för fyra år sedan.

_MG_6533-2S
Foto: Spyros Vangelakis

Mathias Landæus första fullängdare hette Blåbete (Amigo 1996). Första spåret på den hette Farmors vaggvisa.
Farmors vaggvisa sjöngs för barnbarnen av min farmors farmor som i sin tur lärt den sig av sin mor som kom från ön Kållandsö i Vänern, berättar Landæus.
– Det är en lokal vaggvisa som har gått i arv i min släkt sedan första hälften av 1800-talet.
Vill man – och det vill jag – så kan man se ovanstående som ytterligare ett bevis på Landæus storhet. Åren går, hans personliga och gränslöst kreativa uttryck består. Redan som tjugonågontingåring – han skulle just till att fylla 26 när Blåbete fästes på tejp i New York – byggde han sin jazz på en grund av tradition, ambition och förnyelse. Farmors vaggvisa och From the Piano-stycket Piano’n’piano kanske inte låter så lika varandra rent soniskt, men mellan dem går en blodröd tråd av nyfikenhet, historiskt kunnande och musikalisk innovation.
Inte undra på att man gillar karln.
Darling (Amigo, 1997), uppföljaren till Blåbete, finns å sin sida en låt betitlad G.M.C. Theme. G.M.C.:et som åsyftas är givetvis den ärevördiga, Stockholmsbaserade och i skrivande stund nedläggningshotade jazzklubben Glenn Miller Café. Landæus var med och sjösatte den och han var också huspianist där i drygt tre år.
Genom åren har du bokat många gigs. Hur växte det fram?
– Det har, ärligt talat, växt fram som en nödvändighet. Det är så pass viktigt för mig att spela att jag ser till att det händer, på ett eller annat sätt. Men det vore skönt om det hände utan att jag behövde anstränga mig så mycket.
Hur ser du på den svenska jazzscenen av i dag?
– Jaaa … Jag är väl försiktigt optimistisk. Det finns en jävla massa bra musiker och bra initiativ, det händer mycket. Men vi behöver fler scener och vi behöver en större publik.
Ett par av Landæus arrangemang har utvecklats till nya samarbeten, nya grupper. 2012 bjöd han in saxofonisten Martin Küchen att göra ett gig på hans i Lund belägna klubb Underground … och i dagarna släpptes The Pity of it All (Moserobie), Martin Küchen & Landaeus Trios andra lp. Den 1 november 2012 uppträdde The Tiny-sångerskan Ellekari Sander på Underground … och kort därefter bildade Sander, Landæus, basisten Johnny Åman och trummisen Jonas Holgersson bandet The Other Woman. Sing (HOOB), The Other Womans fullängdsdebut, släpptes så 2014 och innehöll modiga/lyckade nytolkningar av jazzstandards som Lover Man, Willow Weep For Me och Love Me or Leave Me.
– Vi i The Other Woman för en liten dialog just nu om vad vårt nästa steg ska bli, avslöjar Landæus.
The Tiny var en frisk fläkt när de dök upp i mitten av 00-talet.
– The Tiny har varit väldigt inflytelserika. Den här singer-songwriterjazzen har blomstrat i deras fotspår. Jag kommer ihåg när jag fick första plattan [Close Enough, 2004] av Ellekari, vi kände varandra ganska ytligt, men vi gillade varandra. Jag kände att ”shit, det är det här jag gått och väntat på”.
– Men det känns verkligen som att The Other Woman har framtiden för sig. Det är skitkul. Vi har också väldigt kul tillsammans, som personer.
Apropå ”kul” så dyker ofta ordet ”humor” upp i texter som handlar om din musik. Hur ser du på det? Är humor en viktig del av din musik?
– Jag vet inte. Kanske? Jag har svårt för viss typ av humor – när den är ansträngd, som ett skal, ett skydd. Jag har aldrig tänkt ”nu ska vi ha lite humor här” när jag komponerat något (skratt).
– Men jag är väldigt dragen till det som är lite skevt, till saker som kastar ett nytt ljus på någonting. Jan Johansson var väldigt bra på det. Monk också, såklart. Men samtidigt så måste det vara dödligt allvar. Det är musik för mig.

– Vi kör!
Stockholm, 2016. Några timmar senare. I Scalateaterns källare har Landæus Trio – Landæus, Johnny Åman (bas), Chris Montgomery (trummor) – och Per Texas Johansson tagit den låga scenen i besittning. Framför dem – ett par meter till vänster om skyltdockorna utklädda i 20-talskläder, flankerad av en rad svart-vita porträttfotografier – har jag slagit mig ner. Min stämning är på topp. Vilket inte är så konstigt.
Landæus Trio och Texas bjuder nämligen på låtar av Pharoah Sanders, Ornette Coleman, John Coltrane Quartet, Yusef Lateef … alla framförda med bergfast övertygelse. Diggande nickar jag nästan nacken ur led.
På väg hem efter spelningen filosoferar jag över vad Landæus svarade när jag tidigare under dagen frågade honom om ”skapandet av From the Piano har färgat av sig på det du gör nu?”.
”Det tror jag absolut”, funderade han. ”Och framför allt kanske tror jag att det kommer att färga av sig mer och mer. Jag tror inte man går igenom en kreativ process utan att det påverkar ens skapande i stort.”
Framtiden känns plötsligt väldigt ljus.
Landæus kommer att fortsätta erbjuda folk någonting som de behöver, länge än.

 

_MG_6562BCS
Foto: Spyros Vangelakis

Fakta Mathias Landæus

Född: 1969 i Lund.
Bor: Höör, Skåne.
Utbildning: Mellan 1992 och 1995 studerade han jazz och klassisk musik under ledning av bland andra Richie Beirach och Jaki Byard på The Mannes College Of Music, New York.
Spelat med: Från 2002 till 2004 var han pianist i Norrbotten Big Band. Var 2002-2008 en del av Lina Nybergs band. Har spelat ihop med Benny Golson, Timbuktu och Magnus Lindgren samt i banden The Other Woman och Sonic Mechatronik Arkestra. Med mycket mera.
Albumdiskografi (utdrag): Under eget namn: Blåbete (Amigo 1996), Darling (Amigo 1997), Fringe People (Moserobie 2004), Goes a long long way (Moserobie 2007), Into Life (Moserobie 2014), From the Piano (Moserobie, 2016). Som Landæus Trio: Opening (Ma Recordings 2009), Jul på jazzvis (Moserobie 2011). Som Karl-Martin Almqvist/Mathias Landæus: Double Door (Prophone 2006). Som Mathias Landæus House Of Approximation: House of Approximation (Moserobie 2003). Som Reunion: Re: (Sonar Kollektiv 2003). Som Martin Küchen & Landæus Trio: Four Lamentations And One Wicked Dream Of Innocence (Moserobie, 2014), The Pity Of It All (Moserobie, 2016). ‎
Övrigt: Har drivit klubben Underground i Lund sedan 2010. Öppnade i vår en ”blygsam filial” till den klubben på Scalateatern i Stockholm. Hans farmors far var kompositören och orkesterledaren Albert Löfgren och han har infogat Farmors vaggvisa i sitt stycke Slåttergille (finns på Spotify). Var med och grundlade jazzverksamheten på Glenn Miller Café i Stockholm, var bland annat med i husbandet.

En reaktion på ”Artikel: Mathias Landæus

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.