[OJ nr 12/97] Avskedsturné — men inget avsked till musiken och publiken. Efter 40 år som artist har hon lusten och glädjen kvar. Jag träffar Monica Zetterlund under en kort andhämtningspaus i det som annonserats som hennes avskedstumé. Hon är först litet reserverad, litet ovillig att prata, ’Hade du läst min bok, så hade du inte behövt göra den här intervjun!’, men verkar också mycket koncentrerad och fokuserad på att slutföra turnén. ’Vi har bara tre spelningar kvar.’ Plötsligt minns hon dock någon lagom ’fuktskadad’ musikerhistoria, om den bakfulle trumslagaren som chockades av beskedet, att ingen sprit skulle serveras på flygningen – ’Å då skrek Röjarn så det hördes i hela planet. STÖRTA FÖR HELVETE…hehehe!’ Skrattet är brett och hjärtligt. Det litet spända draget försvinner och glimten finns där i ögonvrån. Monica Zetterlund är plötsligt glad och tillmötesgående och starkt närvarande i rummet. Samma sak inträffar när jag några dagar…
