”Åt den som har skall varda givet” – även i jazzen

AnnikaWestman

 Musikproducenten Annika Westman:

Vi ville ju något annat än att använda allt mer av vår arbetstid till att jobba ihop till en prylar som ska ersätta nästan identiska som vi köpte för bara två år sedan.

Vi ville ju något annat än att se allt mer meningslös reklam för sådant vi inte vill köpa, dumma filmer producerade för våra pengar, så snart vi sätter på TV:n.

 

Vi kämpade för en icke-kommersiell kultur när vi var unga. Hur kunde det bli såhär? Och hur länge ska det pågå innan vi orkar ta itu med en förändring på allvar?

 

 

En av nutidens många absurda paradoxer är att allt fler delar av livet köps och säljs, samtidigt som själva begreppet pengar blir allt mer abstrakt. Bankerna sysslar med ett slags virtuell sedeltryckning, trots att det egentligen bara är produktion som skapar ett reellt värde. Det känns allt mer som om det handlar om leksakspengar, men vi kan inte välja bort den där leken hur gärna vi än skulle vilja.

Pengar är en idé om alltings utbytbarhet. Det är inte en substans utan en relation.

Först säljer vi en del av vår tid för att få pengar. Sedan köper vi saker som vi förbrukar resten av tiden med. Nästan som en sorts livegenskap, mitt i en tidsålder som värderar integritet och självständighet så högt.

En annan paradox, för oss som sysslar med musik, är att produkterna av just vårt arbete allt oftare förväntas skänkas bort gratis, samtidigt som industrin i ett accelererande tempo spottar ut prylarna som används för att uppleva musiken, och dessa är sannerligen inte gratis utan står för en allt större del av hushållens utgifter. Många av oss har protesterat mot konsumismen och ”slit och släng” i decennier, men elektronikutvecklingen har förändrat vårt köpbeteende i grunden.

Aldrig förr har konsumtionsvarorna varit så beroendeframkallande som idag. De prylar vi nyss var nöjda med känns föråldrade så snart den nya modellen har släppts, och i samma takt som nya tjänster och appar utvecklas är man tvungen att uppgradera sitt prylinnehav för att fortsätta vara en del av den digitala gemenskapen.

Rytmen i mediakonsumtionen och i allt större utsträckning i livet självt sätts av prylarna, samtidigt som vi pratar om valfrihet. Vi kastar tvångsmässigt blickar på mobilen, den ger ju ständigt ifrån sig ljud som kräver vår uppmärksamhet. Enligt en färsk undersökning tittar vi på vår smartphone i genomsnitt 150 ggr/dag.

Våra möjligheter att kontrollera själva informationsteknologin är starkt begränsade. Nya filformat eller en ny dator kan göra decennier av sparade filer oanvändbara medan Facebook-uppdateringarna får evigt liv. Butiker där vi har kundkort skickar kuponger baserade på våra inköp, men detta tycks bara vara början på en utveckling där det som ligger online från vårt privatliv idag blir köpt och sålt på en global nivå.

Kommersialiseringen kryper allt längre in under huden på oss. De flesta producenter av digitala media lägger automatiskt det som är mest klickat, mest läst, mest hört, mest sett överst på en topplista, vilket ju genererar ytterligare klick. På så sätt ökar polariseringen mellan känt och okänt: ”Åt den som har skall varda givet”.

Jazzens värld är inget undantag. Kända band drar folk, och förväntningar om en utsåld konsert likaså. Vi kulturentreprenörer förväntas hitta på en säljbar historia om musikern. Kuriosa och trivia som kan valsa runt i medier tar över, även om jazzmusiker aldrig blir mediaälsklingar i den utsträckningen som en vanlig kändis som exempelvis börjar sjunga jazz kan bli.

Reklamens makt har bara ökat, den går under huden på oss alla. Den är delvis ett resultat av avancerad psykologisk och neurovetenskaplig forskning, ofta utförd på universitet för näringslivspengar. Kommersiella budskap får smutsa ner vår yttre och inre miljö, och lägga beslag på vårt språk.

När vi talar om att shoppa mindre för att spara på jordens resurser kan det kännas lite abstrakt – vi förväntas göra så många moraliska ställningstaganden i vår vardag, och kanske hämtar man sitt alibi för ett onödigt inköp med att man cyklar, äter vegetariskt eller sopsorterar. Men det är kanske dags att börja räkna på hur många arbetstimmar som går åt för att tjäna ihop till alla onödiga inköp, i en tidsålder där fritid är en bristvara?

För 40 år sedan var vi ett antal unga människor som samlades i Uppsala, ditsända av ett antal musikföreningar runtom i hela landet, för att bilda Kontaktnätet, en motståndsrörelse mot den kommersiella kulturen.

Oavsett hur en del historieskrivning har försökt framställa den, fick musikrörelsen en mycket stor betydelse när det gäller att lära folk att fixa sina egna konserter och festivaler, ja för själva ungdomskulturens framväxt.

Via reklam men även via medias s k livsstilsjournalistik kan man få missuppfattningen att de flesta gillar att shoppa, men i själva verket är konsumtionskritikerna väldigt många. Är det inte dags att vi hittar ett nytt sätt att organisera vårt motstånd mot kommersialismen? En bredare rörelse än på 70-talet, som innefattar alla åldersgrupper, från oss som var med den gången och fortfarande är radikala, och ner till ungdomar, ja till och med barn. Det handlar om en alternativ kultur i den vida mening som begreppet kultur har idag, alltså hela vår livsstil.

Varje onödigt inköp är som vi alla vet en kostnad för den egna plånboken och för miljön, men genom att även ställa den i relation till den tid vi har arbetat för att finansiera konsumtionen får den en ny dimension. Vill vi slösa bort så många timmar av vår produktiva tid på att finansiera inköp av nya prylar? Ska vi hjälpas åt att återerövra makten över vår tid och fylla den med nya värden!

Annika Westman
Musikproducent