Atomic – Retrograde

atomic-retrograde.jpg

Recension från OJ # 6 – 2008

Stabila atomkärnor hålls samman av en fundamental kraft, stark växelverkan eller den starka kraften, som balanserar den bortstötande elektriska kraften mellan de laddade protonerna. För att uppnå denna balans spelar neutronerna en viktig roll. I tunga atomkärnor kan den bortstötande kraften bli så stark att den dominerar över den starka kärnkraftens strävan att hålla atomkärnan samman och då sprängs kärnan vanligen i två stora stycken. I denna kärnsprängning, som praktiseras av det norsk-svenska jazzbandet Atomic, övergår en del av den i den tunga kärnan lagrade energin till rörelseenergi hos de vanligen radioaktiva elementen.

När Atomic klyver atomer verkar de norska protonerna som den tyngd på vilken de svenska elektronerna verkar. Några neutrala protoner finns inte i processen. Processens förloppstid, från antändning till explosion, handlar om sekunder: på dokumentationen över en sådan atomsprängning hör man hur en av de närvarande musikerna räknar: 1-2-3-hey baberiba – sedan välter man högtalarna. När jag själv första gången bevittnade avfyringen av Atomic tog det två takter för mig att sätta mig käpprätt upp, gapa med munnen och häpna.

Sådan är kraften hos detta lilla jazzband som ibland låter som ett storband, ibland som en atomkärnas långsamma sönderfall, utsträckt genom årtusenden – men som strax hämtas upp, samlas ihop, och vräks igång igen.
Men det är alltför lätt att bara nämna kraften hos Atomic: atomklyvningar är komplexa processer, och mitt inne i dånet, accelerationen och hungern så är detta en subtil musik, fylld av sensuella hålrum, melodiska fragment och rytmiska risktaganden. Bandkaraktären är påtaglig:  jag gillar verkligen attityden – rakt på, ingen tid att tveka.

Ja, den som här inträder får vara med om en kraftutveckling utan motstycke i svensk musik. Retrograd är ett begrepp inte inom atomläran utan inom astronomin: den anger att en himlakropp rör sig i ”fel” riktning jämfört med vad det system den ingår i tillåter. På kollisonskurs? Nej, snarare skönheten hos en himlakropp i oväntad rörelse. Mitt i den brutala attacken spelar Atomic också en vacker musik. Den är inte retro även om man också spelar covers – och det är det enda jag saknar på dessa skivor. Jag hör gärna Atomic spela Ornette Coleman – vid sidan av originalkompositionerna. Men låtarna ekar av sextiotalets spänningsladdade jazz, av den elektrifiering som skedde när musikerna tänjde den till bristningsgränsen, precis innan den övergick i ”fri improvisation”. Samtliga i bandet skriver, och den tredje, och för mig kanske allra bästa av skivorna i boxen, låter oss höra hur Atomic varierar kompositionerna inför publik i Seattle.

På varje hand är Atomic hopsvetsat av kompetens. Jag lyssnar på hur den allt starkare Magnus Broo avfyrar sitt trumpetspel i egna Painbody i Seattle: en blues direkt ur kroppens nervändar. Och undrar hur i all sin dar Fredrik Ljungkvist ska möta upp. Men han gör det, i ett i sin tur lika makalöst men väldigt annorlunda spel. Och hela tiden går det levande kärnkraftverket Paal Nilssen-Love lös på trummor och hela omgivningen: ohejdbar.

Sådant är också bandet Atomic: ohejdbart.

Db Gestalt – Retrograde – Invisible cities – Painbody – Correspondence – Swet bony – King Kolax – Invisible Cities II – papa – Don Don – Folkton – Hola Calamares – Swedish Oklahom – Koloniestraße – Crux – Db Gestalt – Painbody – Swedish Oklahoma – King Kolax – ABC 101b

Jazzland CD 177 2425-2427/Tid CD 1 46 min, CD 2 57 min, CD 3 50 min.

Fredrik Ljungkvist saxar, kl, Magnus Broo tpt, Håvard Wiik p, Ingebrigt Håker Flaten b, Paal Nilssen-Love tr, perc. CD 1 & 2 insp 25-26 juni 2007, CD 3 Live in Seattle insp 24 januari 2008