Att spela jazz i en diktatur

Text: Kristian Svenberg Illustration: Jenny Svenberg Bunnel

Nyligen jammade jag på en klubb här i stan. Jag går dit då och då när andan faller på.

Jam är oftast kul, särskilt om stämningen är öppen, glad och tillåtande och publiken

förväntansfull. Det krävs en bra miljö, kort sagt. Jag satt in med en kvartett unga

musiker, som fick väggarna att dallra av svänget och sögs med av musikens kraft, jag

spelade i stunden, utan att tänka vare sig framåt eller bakåt. Det var som att stiga ner i

en fors och bli del i ett kollektivt skapande av smittande energi. Vi fick till ett uttryck

som gick hem, jag kände blickarna och glädjen hos de som lyssnade. Efteråt gick jag som

på moln, tänkte att stunder som denna har likheter med ett bra patientmöte, utan

paralleller i övrigt. Då det uppstår en dialog där bägge lyssnar och patienten får

möjlighet att berätta, där en huvudskakning, en suck och en gest kan öppna dörrar till ny

förståelse. Den oförutsägbara glimten i ett ögonkast, en antydan till ett leende eller ett

förlösande skratt. Tystnader och pauser. Som i ett solo eller i ett ensemblespel.

Musiken dröjde kvar i mig länge den kvällen och natten. Då jag gick hemåt tänkte jag

på en bok jag läst för ett tag sedan, ”The Bass Saxophone”, av den tjeckiske författaren

Josef Skvorecky (1924 – 2012). Boken – ännu inte översatt till svenska – berör

skaparkraftens glädje och kulturens frihet, något som aldrig och ingenstans får tas för

given. Författaren flydde sitt hemland Tjeckoslovakien 1968, efter att Sovjetunionen

invaderat landet. Boken – ur vars förord nedanstående stycke är hämtat – innehåller två

noveller som skildrar livet i ett totalitärt samhälle utifrån individens motstånd mot ett

kulturellt förtryck som innebar träaktig likriktning och andlig utarmning. Ett motstånd

som medförde livsfara för den som vägrade finna sig i eländet. Detta oavsett om regimen

hade nazistiska eller kommunistiska förtecken. Att spela jazz, särskilt på saxofon, har av

auktoritära regimer ofta betraktats som en provokation. I Stalins Sovjetunionen såg

ledningen saxofonen som förkroppsligandet av en borgerlig imperialistisk amerikansk

kultur, vilket också gällde i början av 1950-talet i Skvoreckys hemland Tjeckoslovakien,

där instrumentet under några år förbjöds. Jag mötte en gång i Prag en man vars far var

jazzsaxofonist som under dessa år tvingades spela under jord med en trasa i

klockstycket för att undvika säkerhetspolisens nosande.

 

I flera koncentrationsläger i det nazistiska Tyskland och i de områden som ockuperats

under det andra världskriget, bland annat i Tjeckoslovakien, tilläts en del fångar att

bilda orkestrar. Nazisterna ville ha ett propagandaverktyg för besökare, utnyttja

musiken i filmer om lägerlivet och för att ”öka arbetsmoralen”. De flesta av musikerna i

dessa orkestrar avrättades efter hand. Och nazisterna hade noggranna regler för vad

som gällde för musiken. Skvorecky hittade efter kriget några föreskrifter nedskrivna i

punktform av en nazistisk ledare, en sk ”gauleiter”. Reglerna blev obligatoriska för alla

ensembler som bildades i koncentrationslägren. Punkterna lyder:

 

1. ”Melodier i ”foxtrotrytm” (så kallad swing) får inte överskrida 20% av repertoaren

som spelas av dansband och enklare orkestrar

2. I en så kallad ”jazzrepertoar” ska ges företräde åt kompositioner i en dur-tonart och

låttexterna skall ge uttryck för livsglädje i motsats till sorgsna judiska texter

3. Vad gäller tempo, måste företräde ges till melodier i rask och hurtig takt i motsats till

långsamma kompositioner, s.k. blues. Men tempot får inte överskrida en gräns vad gäller

allegro, en gräns som sammanfaller med Arisk känsla för disciplin och moderation. På

inga villkor tolereras negroida excesser i tempo (så kallad hot jazz) eller i

soloframträdanden (så kallade breaks)

4. Så kallade ”jazzkompositioner” får på inga villkor innehålla mer än 10% synkoper.

Återstoden måste bestå av naturliga legatorörelser befriade från rytmiska krumsprång.

Dessa är utmärkande för de barbariska rasernas musik, som befrämjar mörka instinkter,

ovärdiga det Tyska Folket

5. Vissa musikinstrument är strikt förbjudna, speciellt de som är främmande för den

tyska själen. Det rör sk koskällor, flexatoner och vispar med flera. Hit hör också sordiner

som förvandlar det ädla ljudet av blås- och brassinstrument till ett judiskt frimuraraktigt

klagande och ylande

6. Förbjudet är också så kallade trum-”breaks” längre än en halv takt i fyra fjärdedels

notering (möjligen undantaget i vissa militära marscher)

7. Kontrabasen måste spelas med stråke i så kallade ”jazzkompositioner”

8. Att slå (”slappa”) på kontrabasens strängar är förbjudet, då det kan skada

instrumentet och är till förfång för den Ariska musikstilen.

9. Musikerna är förbjudna att utföra vokala improvisationer, som exempelvis ”scatsång”.

10. Alla så kallade jazz- och dansorkestrar bör begränsa bruket av saxofoner i alla

tonarter och ersätta dessa med violonceller eller altfioler, eller möjligen ett passande

instrument från folkmusiken.

 

Det kan i dessa dagar vara nyttigt att påminnas om att ovanstående skrevs i vår närhet

för bara drygt 80 år sedan. Man kan skratta eller gråta åt det, parodiera. Men det är inget

skämt.

 

Då jag läste detta första gången satte jag reflexmässigt på en av mina favorit-LP,

”Tomorrow is the Question” med bland andra Ornette Coleman. På hög volym, så det

skakade i fönsterrutorna. En granne bultade plötsligt på dörren, jag öppnade och

musiken spred sig i trapphuset och runt kvarteret, fortplantade sig över staden vidare

till havet och fjärran kontinenter och omslöt till sist jordklotet…. Grannen var exalterad

och utbrast glatt: ”Wow, underbart!”

Levande musik, jazz om något, innebär frihet och skaparkraft. Improvisationen öppnar

dörrar till drömmar, till lust, sökande och obegriplighet. Jazzen får aldrig begränsas eller

förminskas av politiker i ansvarig ställning som tror sig veta vad som passar här i landet.

I slutet av Tidöavtalet – de fyra regeringspartiernas gemensamma politiska deklaration

– finns följande passus: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte

att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av

ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält”.

Jag undrar: varför begränsningen ”svensk?” Kommer jazzen över huvud taget att ingå i

”skilda kulturformer” och i så fall hur? Och vem ska bedöma vad som är lämpligt?

Skvoreckys bok inleds med följande citat:

 

”Men jazz är ju en dekadent och borgerlig musikform”, fick jag veta.

Det var ju vad den sovjetiska pressen hade hamrat in i det ryska medvetandet.

”Men det är min musik”, sade jag. ”Jag skulle inte vilja svika jazzen ens för en

världsrevolution”.

 

Langston Hughes

(1902 – 1967. Amerikansk författare, poet och aktivist. Framträdande profil i den sk

Harlemrenässansen på 1920- och -30 talen som satte den svarta kulturen på kartan i

USA och där jazzen spelade en framträdande roll).

 

 

Låt jazzens och kulturens alla blommor blomma!

 

Kristian Svenberg, Göteborg

Jazzdiggare sedan 12-årsåldern. Pensionerad allmänläkare.

Spelar altsax. Inspiratörer: Charlie Parker, Sonny Rollins m.fl.

Och alla som svänger.

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(15) { [0]=> int(55403) [1]=> int(55710) [2]=> int(54566) [3]=> int(55369) [4]=> int(51323) [5]=> int(55486) [6]=> int(55560) [7]=> int(55558) [8]=> int(50803) [9]=> int(55611) [10]=> int(55408) [11]=> int(55615) [12]=> int(55316) [13]=> int(55619) [14]=> int(55387) }