Meny
Nyligen jammade jag på en klubb här i stan. Jag går dit då och då när andan faller på.
Jam är oftast kul, särskilt om stämningen är öppen, glad och tillåtande och publiken
förväntansfull. Det krävs en bra miljö, kort sagt. Jag satt in med en kvartett unga
musiker, som fick väggarna att dallra av svänget och sögs med av musikens kraft, jag
spelade i stunden, utan att tänka vare sig framåt eller bakåt. Det var som att stiga ner i
en fors och bli del i ett kollektivt skapande av smittande energi. Vi fick till ett uttryck
som gick hem, jag kände blickarna och glädjen hos de som lyssnade. Efteråt gick jag som
på moln, tänkte att stunder som denna har likheter med ett bra patientmöte, utan
paralleller i övrigt. Då det uppstår en dialog där bägge lyssnar och patienten får
möjlighet att berätta, där en huvudskakning, en suck och en gest kan öppna dörrar till ny
förståelse. Den oförutsägbara glimten i ett ögonkast, en antydan till ett leende eller ett
förlösande skratt. Tystnader och pauser. Som i ett solo eller i ett ensemblespel.
Musiken dröjde kvar i mig länge den kvällen och natten. Då jag gick hemåt tänkte jag
på en bok jag läst för ett tag sedan, ”The Bass Saxophone”, av den tjeckiske författaren
Josef Skvorecky (1924 – 2012). Boken – ännu inte översatt till svenska – berör
skaparkraftens glädje och kulturens frihet, något som aldrig och ingenstans får tas för
given. Författaren flydde sitt hemland Tjeckoslovakien 1968, efter att Sovjetunionen
invaderat landet. Boken – ur vars förord nedanstående stycke är hämtat – innehåller två
noveller som skildrar livet i ett totalitärt samhälle utifrån individens motstånd mot ett
kulturellt förtryck som innebar träaktig likriktning och andlig utarmning. Ett motstånd
som medförde livsfara för den som vägrade finna sig i eländet. Detta oavsett om regimen
hade nazistiska eller kommunistiska förtecken. Att spela jazz, särskilt på saxofon, har av
auktoritära regimer ofta betraktats som en provokation. I Stalins Sovjetunionen såg
ledningen saxofonen som förkroppsligandet av en borgerlig imperialistisk amerikansk
kultur, vilket också gällde i början av 1950-talet i Skvoreckys hemland Tjeckoslovakien,
där instrumentet under några år förbjöds. Jag mötte en gång i Prag en man vars far var
jazzsaxofonist som under dessa år tvingades spela under jord med en trasa i
klockstycket för att undvika säkerhetspolisens nosande.
I flera koncentrationsläger i det nazistiska Tyskland och i de områden som ockuperats
under det andra världskriget, bland annat i Tjeckoslovakien, tilläts en del fångar att
bilda orkestrar. Nazisterna ville ha ett propagandaverktyg för besökare, utnyttja
musiken i filmer om lägerlivet och för att ”öka arbetsmoralen”. De flesta av musikerna i
dessa orkestrar avrättades efter hand. Och nazisterna hade noggranna regler för vad
som gällde för musiken. Skvorecky hittade efter kriget några föreskrifter nedskrivna i
punktform av en nazistisk ledare, en sk ”gauleiter”. Reglerna blev obligatoriska för alla
ensembler som bildades i koncentrationslägren. Punkterna lyder:
1. ”Melodier i ”foxtrotrytm” (så kallad swing) får inte överskrida 20% av repertoaren
som spelas av dansband och enklare orkestrar
2. I en så kallad ”jazzrepertoar” ska ges företräde åt kompositioner i en dur-tonart och
låttexterna skall ge uttryck för livsglädje i motsats till sorgsna judiska texter
3. Vad gäller tempo, måste företräde ges till melodier i rask och hurtig takt i motsats till
långsamma kompositioner, s.k. blues. Men tempot får inte överskrida en gräns vad gäller
allegro, en gräns som sammanfaller med Arisk känsla för disciplin och moderation. På
inga villkor tolereras negroida excesser i tempo (så kallad hot jazz) eller i
soloframträdanden (så kallade breaks)
4. Så kallade ”jazzkompositioner” får på inga villkor innehålla mer än 10% synkoper.
Återstoden måste bestå av naturliga legatorörelser befriade från rytmiska krumsprång.
Dessa är utmärkande för de barbariska rasernas musik, som befrämjar mörka instinkter,
ovärdiga det Tyska Folket
5. Vissa musikinstrument är strikt förbjudna, speciellt de som är främmande för den
tyska själen. Det rör sk koskällor, flexatoner och vispar med flera. Hit hör också sordiner
som förvandlar det ädla ljudet av blås- och brassinstrument till ett judiskt frimuraraktigt
klagande och ylande
6. Förbjudet är också så kallade trum-”breaks” längre än en halv takt i fyra fjärdedels
notering (möjligen undantaget i vissa militära marscher)
7. Kontrabasen måste spelas med stråke i så kallade ”jazzkompositioner”
8. Att slå (”slappa”) på kontrabasens strängar är förbjudet, då det kan skada
instrumentet och är till förfång för den Ariska musikstilen.
9. Musikerna är förbjudna att utföra vokala improvisationer, som exempelvis ”scatsång”.
10. Alla så kallade jazz- och dansorkestrar bör begränsa bruket av saxofoner i alla
tonarter och ersätta dessa med violonceller eller altfioler, eller möjligen ett passande
instrument från folkmusiken.
Det kan i dessa dagar vara nyttigt att påminnas om att ovanstående skrevs i vår närhet
för bara drygt 80 år sedan. Man kan skratta eller gråta åt det, parodiera. Men det är inget
skämt.
Då jag läste detta första gången satte jag reflexmässigt på en av mina favorit-LP,
”Tomorrow is the Question” med bland andra Ornette Coleman. På hög volym, så det
skakade i fönsterrutorna. En granne bultade plötsligt på dörren, jag öppnade och
musiken spred sig i trapphuset och runt kvarteret, fortplantade sig över staden vidare
till havet och fjärran kontinenter och omslöt till sist jordklotet…. Grannen var exalterad
och utbrast glatt: ”Wow, underbart!”
Levande musik, jazz om något, innebär frihet och skaparkraft. Improvisationen öppnar
dörrar till drömmar, till lust, sökande och obegriplighet. Jazzen får aldrig begränsas eller
förminskas av politiker i ansvarig ställning som tror sig veta vad som passar här i landet.
I slutet av Tidöavtalet – de fyra regeringspartiernas gemensamma politiska deklaration
– finns följande passus: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte
att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av
ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält”.
Jag undrar: varför begränsningen ”svensk?” Kommer jazzen över huvud taget att ingå i
”skilda kulturformer” och i så fall hur? Och vem ska bedöma vad som är lämpligt?
Skvoreckys bok inleds med följande citat:
”Men jazz är ju en dekadent och borgerlig musikform”, fick jag veta.
Det var ju vad den sovjetiska pressen hade hamrat in i det ryska medvetandet.
”Men det är min musik”, sade jag. ”Jag skulle inte vilja svika jazzen ens för en
världsrevolution”.
Langston Hughes
(1902 – 1967. Amerikansk författare, poet och aktivist. Framträdande profil i den sk
Harlemrenässansen på 1920- och -30 talen som satte den svarta kulturen på kartan i
USA och där jazzen spelade en framträdande roll).
Låt jazzens och kulturens alla blommor blomma!
Kristian Svenberg, Göteborg
Jazzdiggare sedan 12-årsåldern. Pensionerad allmänläkare.
Spelar altsax. Inspiratörer: Charlie Parker, Sonny Rollins m.fl.
Och alla som svänger.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här