Backstage – Plektrum i Lund

I OJ:s serie under 2008 då vi besökte en rad jazzklubbar stannade Lasse Seger till i Lund och musikföreningen Plektrum på Mejeriet.  Reportaget är från Orkesterjournalen 5 -2008.

plektrum.jpg
Foto: Lasse Seger 

Några av mina största jazzupplevelser har jag haft i Lund på Kulturmejeriet i Musikföreningen Plektrums regi. Föreningen har ofta varit först med att presentera nyskapande musik som t ex Knitting Factory, Lester Bowie’s Art Ensemble of Chicago, L’Orchestre de Contrebasses och naturligtvis Miles Davis. Stig Linderoth, en av pionjärerna, berättar hur det började: "Vän av jazz och Plektrum! Ja, så uppfordrande började alla utskick till Plektrums ca 100 medlemmar under Lundajazzklubbens första stapplande steg i början på 1970-talet. Jag befann mig i en butik i Lund, där studenten Thomas Wennersten högljutt och under mycket gestikulerande förgäves försökte få sätta upp en affisch. Om jag inte minns fel gällde den Lars Gullin. Jag erbjöd Thomas hjälp och på den vägen blev det.

 

De ekonomiska omständigheterna var små. Tillskott kom från de lokala studieförbunden och efterhand en del från kommunen. Anslutning till SJR ledde också till visst ekonomiskt stöd. Förutom konserter med lokala grupper som t ex Jan Sigurds "Kalebass" och mera kända svenskar lyckades man också presentera legender som Al Haig, Warne Marsh, Zoot Sims och Harry Edison. Louis Mitchell på Värmlands nation klev in på scenen med lokal och kontakter. Plektrum tog då ett stort kliv mot en proffsigare tillvaro."

 

om detta låter vi jazzentusiasten Pål Eriksson berätta vidare: "I Lund på 1980-talet växte en rörelse fram bland unga invånare som ville få till stånd ett musik- och kulturhus. Olika musikföreningar arrangerade konserter runtom i staden t ex på legendariska pub Sparta. Föreningarna slog sig ihop i kampen för ett eget hus. Till skillnad från 60-talets metoder använde man sig nu enbart av lagliga medel. Det blev för många ungdomar en mer intressant och praktisk undervisning i samhällskunskap än den som gavs i skolan! Politiker och kommuntjänstemän uppvaktades. Det anordnades festivaler, loppisar, demonstrationer, debatter mm. Kulturhusfrågan engagerade de flesta lundabor. Det fanns starka anhängare och motståndare till ett kulturhus inom alla partier. Föreningarna slog sig samman med arkitekter/studenter som gjorde ritningar och modeller av olika hus. Varje gång det blev ett nej från myndigheterna stod man redo med nästa förslag! Lunds f d mejeri, som stod övergivet och förfallet i södra ändan av stadens park, var det mest genomarbetade förslaget. Allt löste sig tack vare Crafoordska Stiftelsen, som var villig att gå in med pengar och Mejeriet invigdes 1987. En konsertsal med plats för 900 stående eller 350 sittande, 14 replokaler biograf, café, teaterlokal, verkstad, fotolab mm.

Den första jazzfestivalen i Lund ägde rum 1986 med BB King och Miriam Makeba. I Grand Hotels festvåning anordnades en danskväll med Gugge Hedrenius. 1987 fortsatte vi med Miles Davis på Olympen. Från 1988 ägde festivalen rum på Mejeriet och på krogar och caféer. Lunds jazzfestival pågick i 10 år, varefter den fick läggas ner i brist på resurser. Danskvällen på Grand Hotel utvecklades till det årliga Jazzpartyt därstädes. Upphovsmannen till partyt är föreningens mångårige primus motor Louis Mitchell. Han har som frilansande producent introducerat många musiker och grupper för svensk publik.

De aktiva i Plektrum representerar en bred musiksmak: jazz, folk, world, klassiskt och det mesta däremellan. En konsekvens blev namnbytet i början av 1990-talet till Musikföreningen Plektrum. Den svåraste utmaningen var att locka publik till konserter med svensk jazz. Snittet låg på 30 – 40 personer, nästan oavsett artist. Förutom det rent ekonomiska, kändes konsertsalen ganska ödslig ….

På lördagseftermiddagarna däremot var det trevlig stämning när lokala musiker jammade till fri entré och lät hatten gå runt. En stark drivkraft var den suveräne saxofonisten Staffan Irhammar. Från hösten 1989 började även Plektrum arrangera en del spelningar på samma tid. Caféledningen tog fram en buffé och så var jazzbrunchen född. Nu började det plötsligt bli populärt med jazz i Lund och caféet fylldes med lyssnare. Fri entré möttes av kritik från musiker och Statens kulturråd, som väl också hade synpunkter på vår "gagepolitik". Vi kunde dock visa att det ekonomiska inte skiljde sig från kvällskonserter med 30 betalande. Nu var Jazzbrunchen etablerad och huset var fullt varje lördagseftermiddag, så vi beslöt att flytta in på konsertsalsscenen så fler kunde se och höra bra. Ett inte helt självklart beslut; en av de bärande idéerna med brunchen är att det ska uppfattas OK att ha en opretentiös hållning som lyssnare, även om musiken är högst professionell. Vi fick börja ta betalt för att finansiera teknik och drift av den betydligt mer komplicerade scenen i stora salen. Men nu får musikerna spela på en fantastisk scen med det bästa i ljud och ljus inför en stor och entusiastisk publik."

 

sara qvarnström som ansvarar för bruncherna, berättar:

"De arabiskt klingande tongångarna från Örjan Hultén/Fakir Karlsson trio trollband mig. Det var under ett av mina första besök på Plektrums jazzbruncher i februari 2006, och jag var fast. Jag var bara femton år och ganska stolt när jag berättade för mina kompisar att jag jobbade under jazzbruncherna på Mejeriet. Jag tror att jag äntrade jazzvärlden och Plektrum i rätt läge. In genom dörrarna kom inte bara etablerade jazznördar, utan även "nybörjare" i min egen ålder. Både killar och tjejer. Ungdomar som fått nys om att man kunde lyssna på jazz mitt på en lördag, helt gratis. En anledning till detta kan ju vara att bruncherna är ett "lättare" sätt att lyssna på jazz. Stämningen är som en blandning mellan sen klubb och sittande konsert. Det bidrar till att fler vågar sig inpå, kanske ända intill, jazzen. Bredden är stor och nivån hög. Det krävs nog om man ska sprida, bevara, och förnya jazzen. Det gör Plektrum!