Beches Brew på Fasching

Bengt ”Beche” Berger har rötter mest överallt i den svenska musikmyllan. Han var med på proggtiden, har spelat så kallad världsmusik och är inte minst välkänd för jazzpubliken som en ganska exhibitionistisk, men alltid lyssnande slagverkare.

 

Beches Brew är namnet på bandet som emanerar ur konceptet Country & Eastern. Det är ett slags musikalisk cirkus som ger ut skivor, med Berger som nav. Förra året hade de en adventskalender i form av en låt per dag från den 1 december.

Nu drog de in på Fasching med dunder och brak.

 

”Probably the best band in the world” lyder den distanserade devisen från bandet, som verkligen utgör en tutti frutti, liksom låtarna. Thomas Gustafsson och Jonas Knutsson på saxofoner, Max Schultz på banjo och gitarr Mats Öberg på piano och klaviaturer och bandledaren själv, Bengt ”Beche” Berger bakom trummorna. Och den egensinniga vokalisten Lindha Kallerdahl.

 

Det blev en vitt spretande meny som bandet bjöd på under sin första Faschingkonsert. Här blandades marschliknande fanfarer, polka, flumjazz à la 70-tal, 5-taktsvalser i en brygd som är svår att definiera. Och det är kanske meningen. Den här musikaliska cirkusen sätter man inga namn på. Låtar med namn som Pizza Excess, Jag palperar Platons Grotta, säger kanske något.

 

Lindha Kallerdahl gapade och skrek och det ska uttydas som en ren komplimang. I några låtar levererade hon vokala utbrott på hög nivå, både konstnärligt och volymmässigt, i andra sjöng hon mera ”vanligt”, som i vsiliknande låtar med text av Torkel Rasmusson eller Niklas Rådström, med en svåremotståndlig ärlighet och styrka i rösten.

 

Ibland kunde Bergers mellanprat och presentationer bli lite påfrestande. Man kan få intrycket av att han lika gärna vill vara underhållare som musiker. Det är ingen dålig ambition i så fall, men på något sätt fick han inte riktigt publiken på det skratthumör som han kanske ville med sin totala öppenhet om vem som sagt eller gjort vad i bandet. Men vem bryr sig om det, när musiken som bjöds var så fängslande i all sin oidentifierbarhet.

 

Och denne Mats Öberg, prisbelönte pianisten, bakom sina olika klaviatur med diverse digitala ljudmaskiner. Det hela blev lite av hans kväll. Han backade upp Lindha Kallerdahl med stämsång och han har en imponerande bredd i sitt spel.

Och vem har tidigare hört Max Schultz spela banjosolo?

 

Ett underbart musikaliskt tingel-tangel!

 

Det här är en idé som jag tror kommer mer och mer: Att inte ta sig själv på djupaste allvar, ha roligt och spela låtar som spretar åt alla håll. Det blev en allt annat än enhetlig bukett låtar som kanske svajade lite ibland, men med en härlig doft av spelglädje.

 

Väldigt rolig musik utan att vara det minsta utslätad. Längre bort från kritiken om jazzen som självupptagen och inåtvänd kan man inte komma. ”Beche” lyckas göra jazz underhållande och det är inte illa.

 

Boka Fasching första måndagen i månaden hela hösten.

Cirkus Behce rullar vidare.

 

Country & Eastern: Beches BrewFasching, Stockholm den 1 septemberLindha Kallerdahl, vo, Jonas Knutsson, Thomas Gustafson, saxofoner, Mats Öberg piano, Max Schultz gitarr & banjo, Bengt Berger, trummor.