Behärskad urkraft och briljans på Jazz är farligt

Foto: Sven Rånlund

Jazz är farligt
Taubescenen/Liseberg, Göteborg, 15 augusti 2018

Endagsfestivalen Jazz är farligt på Liseberg är som en årlig återträff innan göteborgssommaren går över i höst. En helkväll som lockar socialt minst så mycket som musikaliskt, en gratisfestival under Göteborgs Kulturkalas där programmet under en handfull år fått lov att utformas som en knippe spretiga tistlar. Publikens fördragsamhet med genrebredden är stor, men så är också medelåldern hög, vilket kanske beror på att festivalen brukar innehålla något omsusat band vars peak får sökas halvseklet bort. Silver Apples, Faust och Amon Düül II har tidigare spelat, inte alltid med den äran. I år, betydligt intressantare, var det Träden (före detta Träd Gräs och Stenar) som stod för kvällens rockiga relief.

Eldig energijazz inledde festivalen med Mette Rasmussen Kvintett. Som en av de mer lysstarka unga saxofonisterna har hon onekligen profilerat sin besättning med smak för det massiva: dubbla basar och dubbla trummor. Kvintetten bottnar i tuff muskelmusik, men Rasmussens är inte bara energisk utan också ömt melodisk och en virtuos i de svagare registren. Paul Lytton och Raymond Strid följde varandra i de fria urladdningarna, strålande förstås, dynamiska även när intensiteten tonades ned och gav plats för mer inåtlyssnande spel.
Som bandledare är Mette Rasmussen en stilla fröjd att se när hon ibland stannar upp, ler och liksom myser över vad medmusikerna hittar på. Kontakten med kontrabasisterna på hennes vardera sida är inte direkt visuell – imponerande Torbjörn Zetterberg hänger mest dubbelvikt över instrumentet och bänder, sågar, gnetar. Ur en tassande improvisation av trummisarna tar Zetterberg och Ola Høyer över och målar med stråkarna en himmelsk drone, ett lika bedårande som förvånande sound för att komma ur en ensemble laddad för fire music. Styrkan i Mette Rasmussen Kvintett tycker jag mindre är urkraften än hur den behärskas, en attraktiv jazz med nya tankar.

Foto: Sven Rånlund

Sven-Åke Johanssons urkraft är av annat snitt. Han kliver upp på Taubescenen och utlovar fyra kompositioner. Ramverket är stramt, inget slask här. Det inledande stycket är för telefonkatalog; förlåt, ”telefonbok” sade han visst, eller om han tänkte på ”telefonbuch”. Två Gula Sidorna på var sitt notställ, han trummar, bläddrar och hittar med stockarna nya ljudkvaliteter – pappigt, smackigt. Musikaliskt och sceniskt är det briljant, och det är bara första låten.
I Sven-Åke Johanssons fluxusvärld är framförandet sin egen konst. Med något som liknar det elektroniska instrumentet kraakdoos är nästa stycke lika mycket ett noiseskrik som en pantomim – med boxen tryckt under hakan ser karln rent galen ut. De två återstående är verk för slagverk: cymbal, pappskiva och papplåda, omväxlande spelat på med vispar, stråkar, crème fraîche-burklock.
Som en hjärtlig hälsning till det nöjesetablissemang som har öppet årets övriga dagar, till ett Sonja Hedenbratts gamla Liseberg, väljer Sven-Åke Johansson att avrunda på virveltrumma med en bopig version av Frödings Tre trallande jäntor. Apartast denna kväll, samtidigt ädel jazz. Inte ett grönt kaninöga torrt.

Sven Rånlund

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.