Bejublad konsert med Chris Potter’s Underground

ChrisPotter SunnivaBrynnel

Jazzklubben Nefertiti i Göteborg var fullpackad denna fredagskväll, Chris Potter är ju på många vis saxofonisternas saxofonist och detta var en av de där spelningarna som man inte får missa. Nefertiti med sin ruffiga och trånga jazzkällare-känsla passade bra för denna Underground-konsert.

 

Vi som hade ståplats i publiken trängdes som sardiner, men det glömdes liksom bort så fort bandet började spela.

Tyvärr gapade Nefs Yamaha-flygel tom då Craig Taborn just nu är på turné med Dave Holland, vi hörde istället för Taborn basisten Fima Ephron och naturligtvis funkade det alldeles utmärkt. Men några låtar in i konserten saknade jag verkligen Taborns komp som bidrar till ett mer varierat sound i bandet.

Jag uppskattar också den rörlighet som Chris Potter’s Underground annars har i sin avsaknad av en basist, musiken blir mer flödande och de musikaliska ansvarsområdena mindre statiskt uppdelade. Då och då hörde vi dock Potter spela intron på piano och det bidrog till ljudmässig variation i kvartetten. Potters musikalitet är ständigt närvarande, oavsett om han spelar piano, sax, eller använder sig av de samples som fanns med under kvällens konsert.

   Adam Rogers på gitarr hade sinnesnärvaro att inte fyra av alla raketerna på en gång i sina solon. Han började återhållsamt och lät sina improvisationer växa långsamt men säkert i intensitet. På låten The Wheel lös en hel del B. B. King influenser igenom i hans spel. Nate Smith på trummor lyfte solo efter solo med sitt närvarande och kommunikativa komp, han är dessutom en fin solist själv.

   Efter konserten får jag en pratstund med bandet och jag frågar Potter hur det påverkar honom att vara en stor ikon inom jazzen, kanske särskilt för så många yngre saxofonister runt om i världen.

– Jag minns själv hur det var att flytta till New York som 18-åring och se alla mina hjältar spela där, berättar han. Potter tillägger att han försöker spela musik som är så ärlig och uppriktig som möjligt och att ge energi till sina lyssnare. Den energin menar han också att han får tillbaka ifrån sin publik.

   Jag märker under intervjun att samtliga medlemmar i Underground är ganska trötta och vi talar en stund om kvartettens hektiska schema.

– Jag försöker ändå att fokusera när det är dags att spela, säger Potter.

Han säger att han som bandledare naturligtvis känner ett större ansvar för de övriga medlemmarna i gruppen, att alla ska må bra och att allt ska funka. Den personliga och musikaliska dynamiken i gruppen uppfattar jag som mycket vänskaplig och Smith menar att det inte rör sig om någon diktatur utan att det finns en stor öppenhet mellan samtliga medlemmar. Jag minns en videoinspelning jag sett från en av Undergrounds repetitioner som visar på just det avslappnade förhållningssätt dessa musiker har till varandra.

Jag frågar Potter om de samples som han använder sig av i sviten Imaginary Cities som inledde kvällens andra set.

– Imaginary Cities är tänkt att vara en utopisk bild av världen, säger Potter. Ett akustiskt landskap mot en elektronisk bakgrund.

Potter berättar att bandet Radioheads musik är en av inspirationskällorna till denna svit och tillägger att det är svårt i dagens samhälle att leva utan teknologi, så vi kan istället försöka göra det bästa av situationen. Nate Smith säger att han närmar sig trummorna på ett annat sätt då samples finns med i ljudbilden, att han fokuserar mer på individuella ljud och på att skapa ett intressant ljudlandskap.

Denna Chris Potter’s Underground-konsert var fantastiskt inspirerande att som lyssnare få ta del av. Jag tror att gruppen i och för sig gjort ännu bättre spelningar med mer gnista i, men kvällen på Nef var om inte magisk så i alla fall mycket speciell och minnesvärd.

Text & foto: Sunniva Brynnel