Berikande spännvidd med Naoko Sakata trio

Naoko Sakata trio, Nefertiti 18/3

För stimulans efter tre långa jobbnätter blev pianotrion idealisk, de som var största utropstecknet under Gamlestaden jazzfestival 2014. Gruppen har turnerat i Europa, därtill framträtt i Marocko samt Japan. För sin aktuella tredje CD Dreaming tree, den första med basisten Alfred Larinius, har man fått fonogramstöd.

Vad de saknar är en duktig PR-ansvarig, eftersom skivsläppet borde lockat fler. Temperantsfulle vänliga Sakata berättade för mig att hon för åtta år sedan lämnade Japan, ity hon ville slippa hålla sig inom bebopfåran. I Bobo Stenson trio fann hon sin efterlängtade frihet. På Musikhögskolan i Göteborg formades trion, vars intuitiva samstämmighet inneburit ett hänförande tonspråk. Ett idiom som beskrivits i termer av pendlingar mellan det omåttligt vackra och strukturerat kaos.

Mjukt – hårt, hastigt – dröjande, skenbart spontant – välplanerat, attackerande – återhållsamt , melodiskt – atonalt; en förteckning över motsatspar som symboliserar Naoko Sakata trio. Musikerna är oerhört förtjusta i vändningar och variationer. Nästan hela vägen var deten inkluderande tillställning, fast finkalibrerad hörsel fordras. Ganska försiktig början med en komposition som öppnar upp efterhand. Fäste mig särskilt vid subtilt trummande av Johan Birgenius, vars Zlin gav oss aftonens första fullpoängare. En låt med lager på lager av ljuvliga pianoackord, fet bas och en påtaglig taktförskjutning. Sedan kunde häpnadsväckande nog, stänk av fladdrig bebop identifieras när pianisten briljerade i koncentrerade löpningar till smattrande rytmer.

Andra set inleddes på samma sätt som det purfärska albumet, nämligen med två impressionistiska vackra stycken signerade Sakata. Noterade en agenäm grundpuls med robuste Larinius, ibland med stråke, och en mycket övertygande Birgenius bakom trumsetet. I basistens namnlösa låt tvingades trion ta om första takterna, vilket mest var charmigt. Låten var en suggestiv pärla i varscentrumen utlevande japanska huserade vid flygeln med fantastiskt anslag. Jag associerade både till Bill Evans och Paul Bley. (Sist nämnda storhet råkade vara första namn den inspirerade bandledaren droppade i vårt samtal.)Referensen omfattar också den lyriska fina titellåten, som kan avnjutas på video. Eventuella likheter med en viss Keith Jarret ska inte överdrivas, ehuru båda nynnar för att understödja mer eller mindre organiska flöden.

Som framgått är kompet långt ifrån några bifigurer, utan i högsta grad ”medskyldiga” till det avancerade resultatet. De håller grytan kokande och får mycket utrymme. Att jag hört mer pregnanta solon från dem tidigare ska bara ses som en randanmärkning.

För att ge en rättvisande helhetsbild ska medges att det vid enstaka tillfällen under skivsläppet, var aningen påfrestande med disparata toner som hoppade runt. Mixa smeksamma sekvenser med stökiga klanger och ovanliga tonarter = vanlig hållning hos avantgardister. Ofta påminner man mer om virtuos kammarmusik än ortodox jazz. Ska betonas att trion består av eminenta instrumentalister, som dessutom till fullo behärskar hantverket att skriva fullödiga kompositioner. En release som bör rubriceras som en smärre succé.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.