Bill Evans Petite Blonde II – old school-fusion när den är som bäst

Foto: Patrik Sandberg

Bill Evans Petite Blonde II
Fasching, Stockholm, 5 maj 2018.

Saxofonisten Bill Evans ingick i Miles Davis grupp, då Davis efter fem års tystnad återkom till jazzscenen 1981. Evans spelade med Miles i drygt tre år och då mötte han bland annat Mike Stern, som han i flera sammanhang samarbetat med genom åren. Evans har fungerat som pålitlig sideman i ett otal fusionkonstellationer, bland annat tillsammans med John McLaughlin, Randy Brecker och Marc Egan. Hans egna projekt har varit mer ojämna men gruppen Petite Blonde – som han hade med Mitch Forman, Victor Bailey, Chuck Loeb och Dennis Chambers i början av nittiotalet – stack ut. Ett kvars sekel senare – åren går – har Evans revitaliserat och uppgraderat det konceptet till Petite Blonde II. Kvar som ankare finns trumslagaren Dennis Chambers kompletterad med veteranbasisten Gary Grainger och gitarristen Ulf Wakenius. Ett tungt och tätt gäng som ger Evans de utmaningar han behöver för att komma till sin rätt. Och det börjar explosivt, massivt, komprimerat då Evans lägger in högsta växel från början. Hans tenorspel är genomgående kraftfullt och intensivt, i de snabbare numren rytmiskt korthugget och pushigt med blixtsnabba tempoväxlingar som ger öppningar till de övriga. Men Evans har också en stark lyrisk sida, där han låter sopransaxen sirligt skära långa, räta melodiska linjer i de mer balladaktiga kompositionerna. Dessutom har han också en bra och välmodulerad sångröst vilken han demonstrerade i två nummer, varav ett var en sensitiv version av Bill Withers melankoliska soulballad Ain’t No Sunshine. Ulf Wakenius fick stort soloutrymme, vilket han fyllde med en del intrikat finlir och två delar med expressivt, opolerat driv och spelglädje. Verkligen kul att höra Wakenius i det här sammanhanget. Basisten Gary Grainger har en funkig, plockigt spelstil, använder slapteknik både som pådrivande men också som baktaktsmarkerande. Grainger demonstrerade också sin mångsidighet och lyriska ådra i ett antal solon. Slutligen Dennis Chambers som enbart genom sin avvaktande återhållsamhet kommunicerar styrka och dynamik, vilken explosivt släpps loss för att återgå till ett på ytan lugnt normal läge. Chambers kryddar ofta sitt spel med polyrytmiska förskjutningar. Sammantaget en mycket varierad och välmatat konsert, old school-fusion när den är som bäst. Evans utlovade även en skiva med gruppen längre fram och det är vi många som fram emot.

Ulf Thelander

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.