Bill Laurance gjorde ingen besviken

Foto: Patrik Sandberg

Bill Laurance
Fasching, Stockholm, 5 mars 2020.

Bill Laurance tillbaka på Fasching efter tre år – ett av många, inklusive undertecknad, efterlängtat återbesök som inte gjorde någon besviken! Laurance är kanske av de flesta känd som en av keyboard-stjärnorna i funkfestkollektivet Snarky Puppy (Cory Henry är den andre). Men den här kvällen visade han upp en ganska annorlunda sida av sitt musicerande: Ymnigt flödande pianospel med minimala inslag av elektronik, ömsom lyriskt, ömsom grymt svängigt, till och med lite rockigt.

Egna, särpräglade kompositioner rakt igenom, låtar varav flera sakta men säkert växer till moderna standards. Ett gott råd till den som vill närmare studera hur Bill Laurances material hanteras av andra än han själv: Ratta snarast in albumet Live at the Philharmonie Cologne (2018), där WDR Big Band – i intrikata arr av Bob Mintzer och i samarbete med Laurance – lyfter fram hans alldeles egna melodik och ger hans låtar nya, överraskande dimensioner!

Men nu på Fasching fick vi njuta sällsynt fint samspel i trioformat – Laurance tillsammans med den briljante litauiske trumslagaren Marijus Aleksa och Jonathan Harvey, som med både elbas och ”up-right” injicerade tyngd och groove. Konserten tog avstamp i trions album Live at Ronnie Scott’s (2018), som innehåller ett knippe Laurance-kompositioner som hörts på tidigare studioplattor (Flint, Swift, Aftersun, för att nämna några), men också på den rent fantastiska liveupptagningen Live at Union Chapel (2016), där musiken får ett extra par vingar med hjälp av stråkar och horn.

Ur låtbuketten tog jag – och flera med mig, vill jag tro – med sig särskilt några nummer hem: Madeleine (Laurances kärleksförklaring till sin hustru och nyfödde son), The Pines (med ytterst kreativt trumspel av Aleksa) och den relativt nyskrivna Cassini (en personlig hyllning till rymdforskningen). För att nu inte glömma funkiga Red Sand med drag av arabiska tongångar och den ljuvliga balladen Golden Hour, som är inspirerad av sydfransk aftonsol ….

När Bill Laurance senast gjorde nedslag på Fasching visade kalendern mars 2017 och då tyckte jag mig höra en nypa Esbjörn, ett stråk Avishai Cohen och här och där en dos Joe Zawinul. Men – skrev jag då – ”Bill Laurance är ett fenomen i sin egen sort, med en unik förmåga att skapa en särskild dynamik mellan virtuost pianospel, tunga funkrytmer och klangbilder av skirhet och skönhet”. Jag känner ingen anledning att revidera det omdömet. Welcome back, Mr Laurance! Snart.

Anders Wenström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.