Billie Holiday firar 100 år

Billie Holiday skulle ha fyllt 100 år den 7 april 2015.

Sången “Everything happens to me” stod ofta på Billie Holidays repertoar. I den finns en rad som låter så här; “I guess I´m just a girl who never looks before she jumps”. Den kunde varit skriven just för henne. Den 7 april är det hundra år sedan hon föddes, 55 år sedan hon dog.

Allt hände Billie Holiday – så verkar det när man läser om henne och hennes liv, i självbiografin Lady sings the blues (1956), på svenska Svart stjärna, och i böcker om henne. “Mamma och pappa var bara några barnungar när dom gifte sig, Han var arton, hon sexton – och jag var tre”. Så lyder den smått chockerande inledningen till hennes bok.
Uppväxt på barnhem. fritid på bordell, våldtagen vid tio års ålder, tidigt slav under narkotika, offer för rasbarriären i USA, från karriärens början till sin död, Polisen satt till och med och väntade på att arrestera henne utanför sjukrummet där hon dog,
Men en underbar sångerska var hon, jazzens kanske största, adlad till Lady Day av tenorsaxofonisten och stilbildaren Lester Young. Deras öden var sammanlänkade av musiken, men de lär inte ha varit ett par, “just friends”, Billies sång och Lesters solo och spel bakom sångerskan är mästerverk i jazzhistorien, Billie kallade Lester “The President” eller “Pres”, det var det finaste hon visste.

Om detta visste jag dock föga när jag hörde henne i Göteborgs konserthus en kväll 1954. Det var ett udda “jazzpaket” kallat Jazz Club USA med Beryl Bookers trio, Red Norvos trio och Billie Holiday kompades av bland andra Red Mitchell och svenske gitarristen Roffe Berg som fått hoppa in istället för Jimmy Raney, Mitchell blev så tänd på Sverige den gången att han som bekant återkom och blev nästan svensk. Både han och Berg har berättat att Billie Holiday var en ”alldeles förtjusande person”.
Så vitt jag minns fanns inte många, knappt någon, lp med henne på den tiden. Det dröjde till början av 1960-talet då CBS gav ut tre skivor med mycket av hennes 30-talsrepertoar. Då, 1954, kände jag, som många andra, mest till hennes dramatiska version av Strange fruit, sången om en lynchad svart man som hängde i ett träd. Den sjöng hon förstås i Göteborg. ”Strange fruit hanging from the poplar trees”. Det är nog det enda jag minns av den kvällen, men det var ju faktiskt 60 år sedan…
Billie Holiday gjorde sin första skivinspelning 1933 vid 18 års ålder med Benny Goodmans niomannaband, Your mother´s son-in-law och Riffin´ the Scotch, den sista strax före sin död 1959. Hennes idoler från tidigare år var Louis Armstrong och Bessie Smith. “Jag ville ha Bessies kraftiga röst och Louis känsla”.

Jazzhistoriker, kritiker, lyssnare och musiker har olika uppfattningar om när hon hade sin bästa tid. Man kan dela upp hennes karriär i tre perioder. Den första mellan åren 1935 och 1942 på skivmärken som Brunswick, Columbia, Vocalion och Okeh med smågrupper ledda av pianisten Teddy Wilson eller henne själv och med 30-talets stora jazzstjärnor i studion som Lester Young. Buck Clayton, Roy Eldridge, Johnny Hodges och många andra. (Finns idag i flera cd-boxar), Där finns mästerverk som Back In your own backyard, This year’s kisses, Easy living, All of me där Lester nynnar bakom eller bidrar med berättande solon samt inte minst den ljuva och för Holiday ovanliga sången Mandy is two.
Den andra perioden var på den mer förnäma Decca-etiketten med välskötta inspelningar, ofta med stråkar och säkert bra betalt, men med tråkigare eller inga solister. Och sedan tiden med superpromotorn Norman Granz och hans Verve-etikett mellan 1945 och 1959 med smågrupper liknande 30-talets band. Här finns en annan Billie Holiday än i de tidigare inspelningarna, rösten är sliten men fortfarande bärig, med stark känsla och och stort artisteri.
Det ligger ett helt livs erfarenheter i hennes röst. Bittra minnen och förödmjukelser. Mycket speciella är också de inspelningar hon gjorde med stråkorkester 1958 och 1959, Lady in satin och Last recordings, där hennes röst är som ett öppet sår. (CD-boxar kan finnas kvar) ”När jag sjunger en sång måste den betyda något för mig”, Det var en ledstjärna för Billie Holiday, även de allra tidigaste och rätt enfaldiga sångerna betydde något för henne. Eller rättare sagt: hon kunde ge de mest banala sångerna ett innehåll, förädlade dängor som Eeny Meeny Miney Mo eller Me, myself and I till poesi. “Ge mig bara en melodi som jag känner för, så blir det aldrig tal om arbete. Om jag blev tvungen att dra Valpen i fönstret skulle det faktiskt vara arbete. Men att sjunga såna saker som The man I love eller Porgy är inte jobbigare än att steka en anka – och jag älskar stekt anka! Jag har levt mig igenom såna där melodier. När jag sjunger dom lever jag om dom igen – och älskar dom”, skrev hon i Lady sings the blues.

Mycket av Billie Holidays storhet ligger kanske i att alltid förändras, och kanske inte alltid till det bättre. Men när hon var bra gav – och ger hon på skivor – hon lyssnaren stora upplevelser. Man kan ibland likna hennes sång vid August Strindbergs dikt om “ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok”. Självutlämnande, naket men också varmt och med en massa kärlek.
Sångerskan Carmen McRae har sagt att enda sättet att vara lycklig var för Billie Holiday att sjunga. Enda gångerna hon mådde riktigt bra. Inspelningarna på Verve innehåller det bästa av den senare Billie Holiday, främst åren 1954–1959, med solister som Ben Webster, Barney Kessel, Harry Edison, Benny Carter, Oscar Peterson och Jimmy Rowles. Där finns också en del om än risiga intervjuer. Några favoriter är PS I love you och I don’t want to cry anymore. I ett förord till Verve-samlingen skriver trumpetaren Buck Clayton som spelade med henne i slutet av 30-talet, att han alltid tyckt att hennes sång på den tiden inte bara var hennes bästa utan den finaste jazzsång någonsin. Men när han fick lyssna på sångerna från 50-talet insåg han att han hade fel. “De här är båttre, Billie lät ju som ett barn på de tidiga skivorna – och hon var bra. Men här är hon en kvinna med mogna tolkningar. Hon fortsatte att växa, att utvecklas ända till slutet”.
Hennes allra sista skiva blev Last recordings 1959 med stråkarrangemang av Ray Ellis. Hon mådde inte särskilt bra, hade fyra månader kvar att leva. Melodivalet var symptomatiskt; I’ll never smile again, Don¨t worry about me och Sometimes I’m happy, En fransk filosof har sagt att det finns något som är vackrare än ett mästerverk – och det är dess ruin. Kanske stämde det in lite på Billie Holidays sista inspelningar (liksom också på Frank Sinatra).
Den 7 juli 1959, tidigt på morgonen, avled Lady Day, Hon hade 750 dollar fasttejpade på ett ben, på bankboken fanns 70 cent. Men innan året var slut skulle skivor med Billie säljas för över 100 000 dollar.

Please don’t talk about me when I’m gone var en sång som hon ofta sjöng, Hon skulle bara ha vetat att några få år efter sin död, i början av 1960-talet, började det komma ut många samlings-lp med hennes 30-talsinspelningar, Och idag, över 55 år efter hennes död, är Billie Holiday en kultfigur, idol och förebild för sångare, musiker och jazzlyssnare, inte bara för äldre utan för miljontals ungdomar världen över.
Sven Malm