Billy Cobham på Fasching 4/11

Billy Cobham fick tidigt epitetet ”supertrummis” i fusionkretsar och sågs som en banbrytare i legeringen mellan jazz och rock i slutet av sextiotalet. Cobham var skolad i den funkiga hardbopen av bl.a  Horace Silver och Curtis Fuller och hade en kort period med Miles Davis där han medverkade bl.a på Bitches Brew och sessioner kring inspelningen av Jack Johnson tillsammans med John McLaughlin.

Efter att ha ingått i McLaughlins första upplaga av Mahavishnu Orchestra där Cobhams forcerade spelstil var ett viktigt signum, startade han sin solokarriär i mängder av projekt och konstellationer och resten är som det heter ”historia”. Historia kan bearbetas och återberättas på flera sätt, vilket Billy Cobham på ett ytterst vitalt och attraktivt sätt gjorde både fram- och baklänges med sin grupp Palindrome denna ruggiga novemberkväll på ett förväntansfyllt Fasching.

Cobham sitter i centrum med ett närmast dubblerat trumset där varje del är förstärkt och driver med mycket stark precision de övriga. Rytmerna är både komplexa och komprimerade i de snabbare numren, men också luftiga och spatiösa i de mer bakåtlutade lugnare sekvenserna. Det är en väldigt välmatad fusionbuffé som bandet bjuder där klassiska Cobham kompositioner som Stratus, Moongerms och Red Baron presenteras i nya tappningar, ofta med vida ramar för bandet att ge sina personliga inlägg i.

Framförallt imponerar gitarristen Jean-Marie Ecay med sitt både sparsmakade men också tekniskt mycket avancerade spelstil, där många men inte så långa solon präglade uppläggen. Likaså då Christophe Cravero spelade elviolin vidgades ljudbilden och blev mer öppet och eteriskt. Att ha ytterligare en slagverkare vid sidan av Cobham kan initialt tyckas vara overkill, men Junior Gill kompletterar och färgar starkt gruppens sound med sina karibiska steel-pans.

Att Cobham är nav och primus motor konserten igenom råder det inget tvivel om, hans bländande teknik med tvära stop och brytningar, hans intensiva fotarbete med dubbla baskaggar och hans klassiska ”långrullningar” över trumsetet som luckrar upp groovet kräver en stark basist som håller ihop det hela. Fifi Chayeb har alla de kvaliteter som behövs, med en spelstil byggd på långa melodiska basgångar parat med mer rytmisk slapteknik som håller linjen då Cobham och de övriga ger sig iväg på utflykter. Att Chayeb också är en duktig solist demonstrerade han framförallt i andra set.

Även om inte så mycket nytt presenteras för vana fusionöron, så finns det flera skäl att återskapa och vidmakthålla traditionen inom denna genre vilket Billy Cobham och Palindrome med besked visade.

Billy Cobham Palindrome
Fasching Stockholm den 4 november 2010.
Billy Cobham dr, Jean-Marie Ecay g, Fifi Chayeb elb, Christophe Cravero keyb elviolin,  Carmelia Ben Nacuer keyb, Junior Gill steel-pans, perc

Ulf Thelander