Åkerberg, Yngve – basist, organisationsledare, upphovsrättsexpert

(11 februari 1927 – 12 april 2007)

I slutet av 1940-talet och första halvan av 1950-talet var Yngve Åkerberg en av den svenska jazzens mest efterfrågade basister. Från den tiden kan han höras på inspelningar ledda av Thore Swanerud, Arne Domnérus, James Moody, Max Brüel, Teddy Wilson, Delta Rhythm Boys, Rolf Larsson, Rolf Ericson, Stan Getz, Göte Wilhelmson, Lars Gullin, Bengt Hallberg, Sonya Hedenbratt, Charlie Norman, Willy Lundin, Gösta Theselius, Putte Wickman och många andra. 1950 ingick han också i Expressens Elitorkester.

Han föddes i Nässjö och började spela mandolin, men i realskolan övergick han till bas när en amatörorkester behövde en basist. Han spelade snart med flera lokala band och 1945 startade han en egen orkester i hemstaden. Året därpå flyttade han till Ludvika sedan en utflyttad spelkamrat tipsat om att orkestern Rialto i Ludvika sökte en basist. Där spelade han sedan fram till våren 1947 då han kom till Stockholm.

Första jobbet där var en spelning i Blå Hallen med Miff Görlings orkester och efter en del ströjobb började han hos Lill-Arne Söderberg som under vintersäsongen omväxlande spelade på Lorry i Sundbyberg och Lorry i Linköping. Sommaren 1948 åkte de på turné i Folkparkerna och spelade också på ett par sommarrestauranger i Strömstad. Till hösten blev det dåligt med jobb för Söderberg och då gick Yngve över till Walter Larssons orkester och gjorde en turné med honom.

Vid den här tiden blev Yngve också antagen till Musikhögskolan men militärtjänst kom emellan så det dröjde något år innan han kunde påbörja sina studier. Dessa bedrev han sedan under fem år för den legendariske basisten och pedagogen Knut Gullbrandsson parallellt med att han jobbade i olika orkestrar.

Våren 1949 tog Sven Hedberg över Allan Johanssons orkester som spelade på La Visite. Där vikarierade Yngve emellanåt och när orkestern sedan på sommaren spelade på Skansen hade han blivit ordinarie medlem. 1949-50 ingick han i Thore Swaneruds smått legendariska sextett tillsammans med bland andra Ove Lind, Rolf Berg och Bibi Johns med vilka han också medverkade i sånggruppen The Metronomers. Under vintersäsongen spelade man på La Visite och på sommaren reste man på turné i Folkparkerna.

1950 engagerades han så till Arne Domnérus och Rolf Ericsons nybildade orkester som debuterade i samband med Charlie Parkers framträdande på Stockholms konserthus i november 1950. Där ingick Yngve också i den mindre grupp som ackompanjerade Parker. Sommaren 1951 åkte orkestern på Folkparksturné och hösten samma år började den ett mångårigt engagemang på Nalen. 1952 tog Domnérus ensam över som kapellmästare. Det så kallade Nalenbandet spelade vintersäsongerna på Nalen och under somrarna gjorde man omfattande turnéer i landet. Orkestern hördes också ofta i radio, framträdde vid konserter och gjorde många grammofoninspelningar. Yngve hade dessutom många egna uppdrag som studiomusiker och medverkade under åren på inspelningar inte bara med jazz utan även med populärmusik och filmmusik.

Under studierna på Musikhögskolan ökade intresset för seriös musik och han började fundera på att skaffa sig en tryggare framtida försörjning. Resultatet blev att han hösten 1954 slutade hos Domnérus och i stället tillträdde en befattning i Hovkapellet. Han fortsatte dock att göra tillfälliga inhopp på Nalen och hösten 1956 ingick han i Lars Gullins nystartade orkester på Nalen. 1957 kom han till Radiotjänsts underhållningsorkester som 1965 ombildades till Sveriges Radios symfoniorkester och där stannade han till 1977.

I Svenska Musikerförbundet hade han blivit medlem redan 1943. 1960 valdes han in i förbundets styrelse och åren 1977-85 var han dess ordförande. 1963 valdes han också in i SAMI:s styrelse; där var han ordförande 1977-84 och därefter organisationens vd till 1996. Han var också ordförande i Copyswede och 1977-91 ingick han i statens upphovsrättsutredning. Hans kunskaper på det området utnyttjades även internationellt. 1991-96 var han ordförande i SCAPR (Societies Council för the Administration Performers Rights) och 1993-96 ordförande i AEPO (Association of European Performers’ Organisations).

Alla dessa arbetsuppgifter gjorde att han fick allt mindre tid över för att spela, men han upphörde aldrig helt. Han gjorde tillfälliga inhopp och spelade jazz, underhållnings- och konsertmusik. Han tyckte om att spela alla sorters musik och fortsatte så ända in på 1990-talet.

Tilläggas kan att Musikerförbundet, Sveriges Yrkesmusikerförbund och SAMI inrättat en Minnesfond som årligen delar ut ett Yngve Åkerbergsstipendium till en ung, lovande musiker som engagerat sig i fackliga och upphovsrättsliga frågor.

CD:

Arne Domnérus and His Orchestra 1950/1951 with Rolf Ericson (Dragon)

Lars Gullin 1951-53 vol 7 Silhouette (Dragon)