Bergsten, Gunnar – barytonsaxofonist

(26 mars 1945 – 6 februari 2011)

När Gunnar Bergsten kring 1970 etablerade sig i Stockholms jazzkretsar hade han redan en alldeles egen röst som barytonsaxofonist, med vackert utmejslad melodik, rytmisk gnista och balans. Han var en lysande balladspelare men kunde lika fullt uttrycka sig med oerhörd tyngd och energi.

Gunnar föddes och växte upp i västgötska Lidköping där han prövade olika instrument i musikskolan, bland annat trumpet. I tonåren spelade han alt- och tenorsax i amatörband och dansorkestrar men fann snart, att barytonsaxen var hans rätta instrument – Lars Gullin var en tidig inspiratör. Efter studentexamen 1966 for Gunnar till Stockholm, spelade i Weine Renlidens dansorkester och studerade musikvetenskap innan han 1968-71 som förste saxofonist någonsin gick solistklassen vid Kungliga Musikhögskolan.

Han gjorde sig samtidigt känd som en av de främsta yngre jazzmusikerna genom att spela i Rolf Ericsons storband och i olika mindre kombinationer. Han ingick också i Maffy Falays turkisk-svenska grupp Sevda, som gjorde Rikskonserters ”Jazz i Sverige-skiva” 1972, och sedan i några ytterligare som fick samma uppmärksamhet: Björn Alkes kvartett 1974 och Tommy Koverhults kvintett 1983.

Från tidigt 1970-tal tillhörde han kretsen kring Bernt Rosengren där han i fyra decennier framträdde i olika ensembler, från kvintett till storband, och medverkade på en lång rad skivor. ”Bernt var min skola”, sa han i OJ 9/96.

Tillsammans med musiker som trumslagaren Erik Dahlbäck och pianisten Bobo Stenson spelade han från 1970 också i den instrumentala ”progg-gruppen” Fläsket Brinner ett slags blandmusik av jazz, rock och folklig tradition, och han medverkade på flera skivor med kompositören Bo Hansson. Han spelade också i Patrik Bomans Seven Piece Machine och under många år i Lars Sjöstens grupper, från kvartett till oktett. 1995–2003 gjorde han också några skivor i eget namn.

Gunnar hade som musiker stor öppenhet och samarbetade med många, inklusive körer och skådespelare. ”Musikantskap” var viktigt, förklarade han redan när han intervjuades i OJ 2/74 – vikten av personligt engagemang, att alltid vara äkta och göra sitt bästa – ”hellre har jag det halvtaskigt, än att jag tar en massa skitjobb”. Inte bara med ett musikanteri i världsklass utan också i denna trohet mot musiken var han ett föredöme att se upp till.

CD:

Gunnar Bergsten kvartett, The Good Life (Arietta)

Gunnar Bergsten kvartett, Somewhere (Arietta)

Gunnar Bergsten & Peter Nordahl: play Lars Gullin (Proprius)

Gunnar Bergsten & ”Lillen”Andersson kvartett, A Good Day for Saxes (LiPhone)

Artiklar:

Musikantskap är viktigt, intervju OJ 2/74

Omslagsbild och intervju OJ 9/96