Brehm, Simon – kontrabasist, orkesterledare, sångare, skribent med mera

(31 december 1921 – 11 februari 1967)

Från idealistisk jazzmodernist till framgångsrik dans- och populärmusiker, affärsman och TV-personlighet – så kan Simon Brehms bana kort beskrivas. För många är han känd mest som upptäckare av Lill-Babs och basspelare i ”Hylands Hörna”.

”Om man skall döma efter formatet, så är Simon Brehm som klippt och skuren att hantera en bas – en storväxt man och ett stort instrument. Men basen tycks även i musikaliskt hänseende vara det idealiska instrumentet för honom, så oerhört som han gått framåt på bara senaste året”. Så presenterades Simon Brehm i OJ:s artikelserie ”Svenskt Stjärnalbum” i september 1945.

Han var född i Stockholm och hade spelat piano, klarinett och gitarr innan han 1941 blev basist i orkestern Embassy (där Povel Ramel spelade piano), som samma år deltog i OJ:s amatörorkestertävling. Han medverkade sedan i ett par andra band, som också utmärkte sig i OJ:s tävlingar, först trumslagaren Owe Kjells orkester, som bland andra också innehöll Arne Domnérus och Rolf Ericson, och sedan Royal Swingers med Åke Hasselgård. Säsongen 1943 spelade Brehm på Kaiserhof i Stockholm i tenorsaxofonisten Carl-Henrik Norins jazzinriktade kvartett, och därefter bland annat i Miff Görlings orkester 1944–45 och i Charles Normans orkester på Salle De Paris 1945–47.

Att Brehm skulle bli yrkesmusiker var långt ifrån självklart. Sommaren 1945 vikarierade han som kriminalreporter på Expressen. Därefter fortsatte han i många år att skriva jazzartiklar för olika tidningar, till en början i par med Hasselgård. I Expressen skrev de under signaturen ”Pals” och i Svenska Musikerförbundets medlemsblad Musikern under signaturen ”Diggers”. Deras raljanta rapporter från Stockholms dansställen väckte ont blod bland kolleger och föranledde att ett 25-tal musiker i början av 1946 uppvaktade förbundet med krav på att de skulle upphöra.

Musikaliskt var Brehm inriktad på den nyaste jazzen. Sommaren 1946 ledde han på Berzeeli-Terrassen i Stockholm och Långedrag i Göteborg en kvintett, som väckte stor sensation, inte minst i musikerkretsar. Med Hasselgård på klarinett var den formad med Benny Goodmans smågrupper som förebild och spelade sinnrikt arrangerad, jazzmusikaliskt kompromisslös musik som av samtiden sågs som djärvt modernistisk. Hösten 1947 bildade Brehm, efter nya musikaliska signaler från USA, en bebop-inriktad orkester med bland andra Domnérus, Leppe Sundevall och Gösta Theselius. Den spelade ett par säsonger på Salle De Paris, så småningom med modifierad sammansättning och i en mer dansvänlig musikalisk stil.

1952 medverkade Brehm till bildandet av grammofonbolaget Karusell. Han fungerade där som inspelningschef och var flitig studiomusiker även åt andra bolag, han framträdde som jazzkåsör i radio, och han fortsatte till 1958 att leda en dansorkester, vars repertoar och stil hade allt mindre med jazz att göra. I dag är Brehm främst ihågkommen för att han 1954 lanserade den dittills okända Lill-Babs, och han framträdde även själv framgångsrikt som schlagersångare på skiva. Efter televisionens genombrott ledde han några år jazzprogrammet ”Trumpeten”, och gjorde sig brett populär som musiker i familjeunderhållningen ”Hylands Hörna”.

Som kontrabasist utvecklade Brehm en rörlig, rytmiskt spänstig stil och en för tiden virtuos behandling av instrumentet, inspirerad främst av Chubby Jackson; liksom denne spelade han en tid på en femsträngad bas. Han valdes in i de flesta elitorkestrarna från 1947 och framåt, och våren 1949 medverkade han i ”Parisorkestern”.

Artiklar:

Svenskt stjärnalbum, OJ 9/45
Big Simon Brehm ­ ungdomens jazzfavorit, Året Runt 31/55
På omslaget, OJ 11/56
Minnesartikel OJ 3/67

CD:

Inspelningar av Brehm med egna andras grupper ingår i volymerna 6 och 7 av serien Svensk Jazzhistoria (Caprice) och han hörs också på utgåvor med bland andra Åke Hasselgård (Dragon, Phontastic), Ulf Linde (Phontastic) och Lars Gullin (Dragon).