Ellboj, Rune ”Lulle” – altsaxofonist, tenorsaxofonist, klarinettist, orkesterledare

(15 mars 1911 – 12 mars 1960)

Trots att han själv inte var någon utpräglad jazzmusiker skrev saxofonisten Lulle Ellboj för alltid in sig i den svenska jazzhistorien genom det storband han ledde på Vinterpalatset i Stockholm 1943–1947

Rune ”Lulle” Ellboj föddes i Stockholm men växte upp i Åkers Styckebruk i Sörmland där fadern arbetade som överingenjör. Lulle tog flöjtlektioner i skolan i Strängnäs och fick så småningom ärva en altsax efter en bror som omkom i en olycka. 1928–29 utbildade han sig till konditor i Köln i Tyskland där han också övade på den medförda saxofonen. Efter hemkomsten bestämde han sig för att bli musiker och flyttade till Stockholm. Sommaren 1930 spelade han med bland andra Thore Ehrling och Charles Redland i en orkester på Nöjesfältet på Djurgården. Därefter ledde han under något år en egen kvartett på nattklubben Adlon. Hösten 1933 började han i Hanns Bingangs orkester, och därefter spelade han några år med Helge Lindberg, sommartid på Gröna Lund och på vintrarna på Södra teatern. En säsong spelade han också med Gösta Wallenius revyorkester på Folket Hus.

Somrarna 1938 och 1939 ledde han dansorkestern på Gröna Lund i Stockholm, och i augusti 1939 det studioband som (med Sven Arefeldt som kapellmästare för inspelningen) kompade amerikanska trumpetaren och sångerskan Valaida Snow på ett par Sonora-skivor. Därefter följde ytterligare några år som kapellmästare för en mindre grupp med folkparksturnéer och festvåningsjobb.

Annandag jul 1943 var det premiär för den nya danssalongen Vinterpalatset vid Norra Bantorget. Ellboj anförde där ett nybildat storband med unga musiker, som spelade arrangemang (och även kompositioner) i modern, amerikansk stil av framför allt Gösta Theselius och Gunnar Lundén-Welden. Bland musikerna fanns blivande stjärnor som trumpetaren Rolf Ericson, altsaxofonisten Arne Domnérus, pianisten Rolf Larsson, trumslagaren Henry Wallin och, från hösten 1944, även Gösta Theselius som flitigt lanserad tenorsaxsolist. Vinterpalatset och Ellbojs orkester blev populära, och bandet framträdde flitigt i radio. Det jämfördes inte sällan med Thore Ehrlings väl etablerade orkester, som hade en mer populärmusikalisk, kommersiellt inriktad repertoar och spelade mer polerat, medan Ellbojs band präglades av ungdomlig entusiasm och jazzkänsla.

Sedan antalet spelkvällar på Vinterpalatset successivt minskat upplöste Ellboj orkestern våren 1947, och han övergick till att spela med egna, mindre grupper, bland annat i Folkparkerna. Sommaren 1954 på Tivoli i Köpenhamn stod han dock åter framför ett storband, där kända jazzmusiker som Leppe Sundevall och Lars Gullin fanns med. Där togs en del av repertoaren från Vinterpalatset upp på nytt, och hösten 1955 satte han än en gång ihop ett storband som under någon månad spelade på en amerikansk flygbas i Ramstein i Tyskland. Därefter turnerade han med egna smågrupper parallellt med annan yrkesverksamhet.

Ellbojs berömda 1940-talsorkester gjorde endast få, ganska kommersiella skivinspelningar. Återfunna radiosändningar från Vinterpalatset som gavs ut först på 1980-talet speglar dock den ungdomliga orkesterns kraft och spelglädje.

Artiklar:
Lulle Ellboj ledde 40-talets sensationsband!, OJ 4/1983

Bok:
Martin Westin: Farlig pardans på Vinterpalatset, Lulle Ellbojs orkester 1943–1947 (Premium Publishing 2008)

CD:
Lulle Ellboj’s Orchestra, Time for Jump 1944–1946 (Dragon)