27 december 1903 – 6 juli 1970
För ett par generationer danspublik och folkparksbesökare var Jay Elwing en av de mest välkända och populära kapellmästarna. Han spelade flera instrument men hade altsax och fiol som huvudinstrument.
Hjalmar Elfving, som han egentligen hette, föddes i Hudiksvall, där han växte upp. I mitten av 1920-talet reste han till Stockholm för att pröva lyckan. Där spelade han vintern 1926-27 på Jensens Konditori vid David Bagares gata, sedermera Sveasalen, och sommaren 1927 var han kapellmästare på Nöjesfältet på Djugården.
1930 reste han till USA, där han enligt uppgift arbetade som elektriker i Los Angeles men snart ledde egen orkester. Det var på Ross Virginia Ballroom, som han sedan i OJ 9/34 beskrev som ”ett av de större danspalatsen” med plats för 1 500 dansande och med radiosändning två timmar varje kväll.
Han återvände efter ett par år till Stockholm och var en tid inspelningschef för skivmärket Resia, som såldes av Resia-varuhusen. Samtidigt ledde han på restaurang Cecil en orkester, som också framträdde på några schlagerskivor som Hjalmar Elwings orkester, där Thore Ehrling medverkade som arrangör och trumpetare och legendariske Sten Westman spelade altsaxofon och dragspel – fast skivorna har föga av jazzmusikaliska inslag.
Sedan for Elwing åter till USA och slog sig åter ner på Västkusten, där han ledde egna orkestrar i Los Angeles och även arbetade en del som studiomusiker, dock utan fast engagemang. Han sa sig även ha medverkat i några musikfilmer däribland ”Alexanders Ragtime Band” ”Kärleksduetten”, ”Tre tokiga tenorer” och ”Den stora valsen”, samtliga 1938. Amerikanska musikerförbundets arkiv i Los Angeles visar att det var som altviolinist bland otaliga andra extramusiker i de utökade studioorkestrar, som spelade in musiken till dessa filmer.
I december samma år kom han tillbaka till Sverige från New York för att fira sin mors 70-årsdag. Han fick genast många erbjudanden om engagemang och sköt därför upp återresan till USA; sommaren 1939 spelade han med egen orkester på Bredsandsbaden i Sundsvall. Men hösten 1939 bröt andra världskriget ut och han blev kvar i Sverige för gott.
Han turnerade och spelade in en skiva för Sonora med engelskfödda sångerskan Diana Miller, gav konserter med tillfälligt sammansatta stora orkestrar och reste i Folkparkerna med mindre grupper, inte sällan presenterad i annonser som ”kapellmästaren från Hollywood”, ”Filmstjärnornas favorit” och liknande. Ända i på 1960-talet gästspelade han som repetitör, dirigent och presentatör för större orkestrar i landsorten.
Under 1940- och 1950-talen var Elwing en av Sveriges flitigaste turnékapellmästare och framträdde på praktiskt taget alla festplatser och folkparksestrader i hela landet. Han var förtjust i jazz men var själv ingen improvisatör utan nöjde sig med att vara ensemblemusiker, mestadels på altsaxofon.
Flera generationer unga musiker spelade under åren med honom och det blev ett talesätt att innan man hade turnerat med Jay Elwing så var man ingen fullfjädrad musiker. Han komponerade också några få melodier, bland annat ”Bara på skoj” med text av Walter Larsson för filmen ”På heder och skoj” (1956), ett lustspel med Elof Ahrle i huvudrollen.
Elwing började 1961 på Folkparkernas Centralorganisation där han fram till sin bortgång arbetade som turnéledare och inspicient. Han beledsagade bland andra Count Basies och Duke Ellingtons orkestrar på deras turnéer i Sverige.
Artiklar i urval:
”Borta bra – hemma bäst!”, OJ 9/34.
”Hjalmar Elwing stannar i Sverige”, Estrad 2/1939
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
