Fust, Fritz ”Fritte” – alt-, tenor-, barytonsaxofonist och klarinettist

(26 januari 1919– 3 april 1987)

Fritz (ibland stavat Frits) Fust var en skicklig och mångsidig musikant, som spelade i flera kända orkestrar och medverkade på många inspelningar. Han blev tidigt uppskattad som improviserande solist men har i den egenskapen lämnat föga efter sig på skiva.

Fust föddes i Kråksmåla, Kalmar län, i ett hem där såväl fadern som syskonen ägnade sig åt musik. 1936 började han spela altsax och något senare även tenor. Han var självlärd på sina instrument och skaffade sig ”rutin” (det vill säga medverkade gratis som lärling) i bland annat sin broders orkester.

1941 kom han till Stockholm i samband med militärtjänst och började då med Eddie McAndrews orkester, som sommaren 1942 spelade på Snättringe dansbana i Huddinge. Året därpå engagerades han av Åke Fagerlund på Liseberg i Göteborg  och turnerade sedan med Jay Elwing innan han i december 1943 började med Lulle Ellbojs nya storband på Vinterpalatset i Stockholm. Säsongen därpå spelade han med med Miff Görling, och 1945-48 ledde han saxsektionen hos Seymour Österwall på Nalen, där han fortsatte med Carl-Henrik Norins orkester till 1952.

Det året var han också med på en grammofoninspelning med Simon Brehms orkester, Things Ain’t What They Used to Be/Seven Eleven (ej återutgiven på cd), där han spelade barytonsax. I OJ skrev recensenttrion Ole, Dole, Doff att Fust ”som väl aldrig förut rosat skivmarknaden på detta instrument spelar så att vi håller på att ramla av stolarna. Gratulerar Fritz, och förlåt Ni övriga att Ni faktiskt kommer lite i bakgrunden inför denna märkliga solistprestation”.

Åren 1952-56 ingick Fust i Thore Ehrlings orkester och därefter spelade han med bland andra Arne Söderlund, Hacke Björksten, Putte Wickman och Leif Kronlund innan han på 1960-talet övergick till arbete utanför musikens område.

Artiklar:

Svenskt stjärnalbum, OJ februari 1947