Gullin, Lars – barytonsaxofonist, pianist, kompositör, arrangör

(4 maj 1928 – 17 maj 1976)

Med sina kompositioner och sitt lätta, lyriska spel på barytonsaxofon, gav Lars Gullin ett nordiskt tonfall åt jazzen. Han var en av de verkligt distinkta personligheterna i svensk jazz, och fortfarande har han en stor och hängiven publik.

Lars Gullin föddes på Gotland och växte upp i Sanda. Tidigt utmärkte han sig som barnstjärna på dragspel och som 13-åring blev han volontär vid militärmusiken i Visby. Huvudinstrument var klarinett, men han tog pianolektioner vid sidan av, och när han var 19 for han till Stockholm för att studera vidare med sikte på att bli konsertpianist. För att försörja sig började han spela dansmusik, mest på klarinett och altsaxofon, med först Charles Redland och sedan Arthur Österwall. Hösten 1949 kom han till Seymour Österwalls orkester där han fick överta barytonsaxstämman och upptäckte att han funnit sitt rätta instrument: Gullin skapade en egen, melodiskt flödande, lätt och rörlig spelstil med en vacker ton, nästan fri från vibrato. Han blev snabbt omtalad och gjorde sin första skivinspelning tillsammans med gästande amerikanske tenorsaxofonisten Zoot Sims i april 1950.

I början av 1951 slutade han hos Seymour, började göra skivinspelningar i eget namn och blev med i det nya ”drömband” som bildades av Arne Domnérus för att spela på Nalen i Stockholm. Där slog han igenom som solist, kompositör och arrangör, och ledde därefter egna tillfälliga grupper eller medverkade kortare perioder i andra orkestrar. Genom sina många skivor blev han internationellt känd och utsågs till New Star på barytonsax i amerikanska tidskriften Down Beats kritikeromröstning 1954. Samma år fick han OJ:s Gyllene skiva (som då delades ut för första gången) för sin egen komposition Danny’s Dream på en ep.

Åtskilliga svenska jazzinspelningar redan från trettio- och fyrtiotalet har en melodik, rytmik och atmosfär mer av granskog och skärgård än av den amerikanska storstadspuls de svenska jazzmusikerna gärna ville efterlikna. Gullin var först att förstå att hans bakgrund sken igenom. En av hans låtar hette First Walk – en titel som refererade till sonen Dannys första steg, men som skulle få en vidare innebörd. Under de följande åren skapade Gullin en lång rad av sina mest älskade låtar, alla med påtagligt nordiskt tonfall, inspirerade inte så mycket av folkmelodier som av nationalromantiska tonsättare – Alfvén, Atterberg och andra. Gullin fortsatte att spela på dansställen men hans musik riktade sig främst till jazzkännare, som uppskattade hans långa, melodiska improvisationer. I favoritorkestrar var han obligatorisk, och när det skulle göras inspelningar med gästande amerikanska stjärnor, var han nästan alltid med.

Vid mitten av femtiotalet började det bli allmänt känt att Gullin hade drogproblem. Att det exploaterades av skandalpressen gjorde det inte lättare. Han kände kyla och misstänksamhet omkring sig och i långa perioder valde han att verka utomlands – hela 1959 i Italien, flera år i början av sextiotalet i Danmark. 1964 kom han igen med lp-skivan Portrait of my Pals med lysande spel och en rad nya kompositioner. Stipendier och statlig konstnärslön gjorde det möjligt för honom att så småningom ordna upp sitt liv. Han bosatte sig på landsbygden, i Småland, och under sina sista år komponerade han musik för radio och tv, och gjorde nya skivor och turnéer. Med åren och erfarenheterna förlorade hans spel en del av sin tekniska polityr, men många tyckte att det i stället fick djupare och väsentligare känslomässiga dimensioner. Hans inspelningar har återutgivits, och det finns ett Lars Gullin-sällskap som håller hans minne vid liv.

Några av Gullins barn har varit musikaliskt verksamma, kanske främst sonen Peter (1959-2003) som komponerade och spelade saxofon mycket i sin fars efterföljd, och dottern Gabriella (född 1961) som är kompositör och kyrkomusiker i Stockholm.

Artiklar:

På omslaget, OJ 3/53

Lasse Gullin – en konstnär med konflikter, Estrad 1/1960

Den store europén, OJ 12/1963

In memoriam, OJ 6/76

Bok:

Jazz Amour Affair – en bok om Lars Gullin av Keith Knox/Gunnar Lindqvist (Svensk Musik 1986)

CD i urval:

Lars Gullin vol 1-11, inspelningar gjorda 1949-60 (Dragon)

”European Legend, In Germany 1955-56”, vol 1 och 2 (Anagram)

”Fine Together, The Artistry of Lars Gullin” (Sonet)

”Portraits of My Pals” (Columbia)

”Bluesport” (Odeon)