Johansen, Egil – trumslagare med mera

11 januari 1934 – 4 december 1998

Egil Johansen bodde och verkade så länge i Sverige och var en så självklar kraft inom svensk jazz, att man lätt glömde bort att han egentligen var norrman. Han är en av de musiker i Sverige som genom åren medverkat på flest grammofoninspelningar.

Han föddes och växte upp i Oslo, började tidigt spela piano men övergick till trummor när han var tolv. Några år senare spelade han stortrumma med Oslo Spårvägars musikkår, som for till Sverige på gästspel; i Arvika köpte han då sina första jazzskivor. Vid det laget hade han redan fångats av den nyaste jazzen från Amerika, särskilt Dizzy Gillespies musik. Redan när han var 16–17 spelade han med olika grupper i Oslo, där han fick smeknamnet ”Bop”.

Den musikaliska aptiten var stor: som 16-åring ljög han om sin ålder för att kunna ta jobb på fartyget Oslofjord destinerat till New York, där han hörde Charlie Parker, Max Roach, Lennie Tristano med flera på Birdland. 1952, när Louis Armstrong besökte Oslo, knackade Egil på hos Cozy Cole på hotellet och fick en 20 minuter lång lektion – förutom vilken han var självlärd som trumslagare.

I Sverige bodde han 45 år. Simon Brehm hade hört honom på en jam session i Oslo och i början av 1954 engagerades han i Brehms orkester vars fasta estrad fanns på Bal Palais i Stockholm. Kort senare kom han till Arne Domnérus band på Nalen. Här utvecklade han sin känsla för trummornas roll i samspel och orkesterklang, en unik flexibilitet och känsla för form och dynamik, som gjorde honom idealisk även i alla möjliga studiosammanhang.

Han spelade även i Harry Arnolds Radioband, och han fick ofta ackompanjera amerikanska solister. Mötet med klarinettisten Tony Scott våren 1957, berättade Egil, hade förlöst Domnérus-kompet och framkallat en rytmisk och uttrycksmässig vitalitet hos alla som var med, inte minst hos honom själv.

Under 1960-talet samarbetade Egil och basisten Georg Riedel i den trio (stundtals kvartett med tillägg av gitarristen Rune Gustafsson), som leddes av Jan Johansson vid sidan av Domnérus-orkestern. Han var också med i Radiojazzgruppen, och från slutet av decenniet hördes han ofta med Ove Linds swingband. Sånt var Egil inte främmande för, och inte heller för fusion-betonad musik.

Gruppen Jazz Inc., i början en löst sammanfogad ensemble, spelade tidvis elektrifierad, rockinfluerad musik innan den fick en fastare sammansättning och mer renodlad profil under mottot ”bebop is beautiful”. Ett av den formationens första jobb var en turné för norska Rikskonserterne, där Jazz Inc. beledsagade Cornelis Vreeswijk. Det resulterade i en skiva, och Jazz Inc gjorde ytterligare två på egen hand, belönade med OJs Gyllene Skivan 1980 respektive 1982.

I slutet av 1980-talet inledde Egil ett samarbete med norska gruppen Brazz Bros., vilket inbegrep omfattande turnéer, bland annat med solister som Lester Bowie, samarbeten med musiker i Tanzania, och konserter för barn.

Han framträdde också i andra sammanhang, däribland Arne Domnérus septett, som gjorde en cd och ett par turnéer 1996 och 1997. Där visade han än en gång sin kongenialitet i musik av Jan Johansson, Georg Riedel och Bengt Hallberg. Sista spelningen i Nyköping den 2 december knöt an till den berömda trio, som leddes kring 1960 av pianisten Rune Öfwerman, där Egil också ingick.

1972 tilldelades Egil ett stipendium på 10 000 kr från Huddinge kommun och var därmed den förste jazztrumslagare i Sverige som bestods en sådan ära; just trumslagarnas status i sådana sammanhang var dittills lägsta tänkbara. Utmärkelserna blev flera, och inte minst gladde han sig åt Buddy-statyetten, som årligen tilldelas en framstående norsk jazzmusiker; han fick priset 1994.

Egil var inte bara en lysande trumslagare utan mångsidigt musikaliskt kunnig, både i praktik och teori. Grunden hade han fått av sina pianostudier, men han fortsatte att tränga in i musiken på alla nivåer. Sålunda överraskade han lyssnarna med att spela tenorsax i Berndt Egerbladhs radioserie ’Musikant i allsin dar’; ”Don’t blame me” finns på en cd med musik från programmen.

Som person var Egil öppen och generös, med ett positivt intresse för musiker i alla generationer och stilar. Med sin spjuverhumor, sitt glada garv och sin personliga värme spred han trivsel omkring sig. Vid sidan om spelandet var han under några år också verksam som tränare vid tennishallen i Fruängen.

De sista åren var han allvarligt hjärtsjuk men framhärdade i att spela. Den 2 december 1998 medverkade han vid en konsert i Nyköping. Mitt under framträdandet föll Egil samman; en läkare i publiken gjorde en snabb insats, men två dagar senare slutade hans hjärta definitivt att slå. Han hörs på otaliga skivor inte bara med de nämnda grupperna och artisterna utan även åtskilliga andra, inklusive några under eget nominellt ledarskap.

Artiklar:

Håller alla kanaler öppna, intervju i OJ 5/1973

Live måste man satsa allt, intervju OJ 2/1983

Cd i urval:

Jazz Incorporated: Walking On (Dragon)

Arne Domnérus Septet in Concert, Live ’96 (Caprice)