4 november 1916 – 3 mars 1993
Diana Miller föddes i östra London som Winifred Caroline, dotter till en svart mor och vit far. Hon började sin artistbana som steppdansös men blev snart populär som sångerska i en mer rytmisk repertoar; enligt en engelsk historieskrivare ansågs hon ha det mest autentiska ”Harlem-soundet” av alla tidens kvinnliga dansbandsvokalister i den brittiska huvudstaden.
Innan hon av tillfälligheternas spel hamnade i Sverige var hon etablerad i England, bland annat som vokalist i Harry Roys orkester. Hon gjorde några skivor 1936 som ”Dinah Miller, the Personality Girl” och framträdde i Radio Luxemburgs söndagsprogram ”Limelight On Rhythm” tillsammans med John Collins and his Rhythm Six, vilket kan ha varit en pseudonym för Roys band, som annars hördes i BBC under sitt rätta namn.
Våren 1940 befann hon sig i Oslo när tyskarna ockuperade Norge. Hon flydde till Sverige och här gjorde hon skivor och framträdde med Nisse Lind, Sam Samson, Svenska Hotkvintetten, Lulle Ellboj, Seymour Österwall, Emil Iwring och i Casino-revyn. Hon framträdde även på film som nattklubbssångerska i ”Lärarinna på vift” (1941). Efter kriget återvände hon en kort tid till London varifrån hon skrev resebrev i tidningen Expressen.
1952-63 var hon huvudsakligen bosatt strax utanför Köpenhamn och ledde egna mindre orkestrar, från 1952 och in på 1960-talet mestadels en trio med två svenska medmusiker Siw Karlén kontrabas/dragspel och sång och Inger Lindberg piano och sång (Diana Miller själv sjöng och spelade congas), och den framträdde både i andra europeiska länder och på passagerarfartyg till New York.
Diana Miller var också verksam inom restaurangbranschen och drev krogar i Södertälje och Stockholm innan hon 1976 flyttade till Mallorca, där hon sedan avled.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här