Nilson, Gunnar ”Siljabloo” – klarinettist, sångare, saxofonist

(2 september 1925 – 12 december 1989)

”Siljabloo” var vida omtyckt för sitt intensiva musikanteri, sin spelglädje och sin förmåga att ”lyfta” varje musikalisk situation där han medverkade.

Gunnar Nilson föddes i Notviken utanför Luleå (där PRO:s klubblokal numera är döpt efter honom till Siljabloo). Han var självlärd på klarinett, som var hans huvudinstrument, och hade sitt allra första engagemang 1941. Tre år senare började han som professionell musiker med dragspelaren Lill-Arne Söderbergs Svänggäng i Stockholm. Efter bland annat två säsonger med Allan Johanssons orkester och sånggruppen  Flickery Flies på La Visite, kom han hösten 1952 till Carl-Henrik Norins band på Nalen. Där spelade han barytonsax, men det var hans sång och klarinettspel som gjorde honom till en stor publikfavorit. 1953 sjöng han på skiva en ordlös blues med Norin, Sil-ja-bloo, och det var så han fick sitt artistnamn. 1955 spelade han in den då nya och populära Rock Around The Clock med Arne Domnérus orkester.

Siljabloos stora popularitet gjorde att Nalens direktör Topsy Lindblom under flera år lanserade honom som solist och skickade ut honom på vidsträckta folkparksturnéer.
I slutet av 1950-talet blev tiderna sämre för jazzen och engagemangen blev allt färre. Det blev också uppenbart att Gunnar hade alkoholproblem. Under 1960-talet bodde han i Malmö och fick ofta försörja sig med andra jobb, bland annat som städare på Kockum-varvet.  Han gjorde ”come back” när han i slutet av decenniet framträdde i Lasse Holmquists populära TV-program ”Onsdagsträffen”. Livet rättade till sig, och under sina sista tjugo år var han alltid fullbokad och spelsugen. Han bosatte sig i början av 1970-talet i Göteborg och turnerade därifrån som frilansartist över hela landet, vanligen med minst 200 resdagar årligen. Han framträdde på klubbar och spelade på festivaler, i kyrkor och konsertsalar, och han spelade in åtskilliga skivor i eget namn och som gäst med andras grupper, bland annat storband. Han var populär inte bara hos en stor publik av flera generationer utan också bland kolleger, varav en var amerikanske tenorsaxofonisten Dexter Gordon, som han också gjorde flera framträdanden med.

Som klarinettist hade Siljabloo en intensiv, personligt formad stil som kunde beskrivas som en hybrid av Artie Shaw och Edmond Hall. Repertoaren var mest evergreens ur den ”amerikanska sångboken” och jazznummer i swing- och bebopstil. När han sjöng improviserade han som en instrumentalist, ibland på en engelska som tog ut svängarna ordentligt. Han hade också ett väl utvecklat kroppsspråk där varje fras avspeglades i uttrycksfulla rörelser.

”Lev länge, dö ung” heter en roman utgiven 2001 av Jacques Werup ”om en liten svensk jazzstjärna, jazzlegenden Lennart ’Lennie Blue’ Olsson”, inspirerad av Gunnar Siljabloo Nilsons person och liv.

Artiklar:

På omslaget, OJ 1/1954

Nalen-reportage av Carl-Erik Lindgren, Vi 20/1954

Gunnar Nilson, Allas Veckotidning 27/1956

Siljabloo siktar på come-back, Estrad 5/1962

Revival för Siljabloo, OJ 6/1969

Jazzlegenden Gunnar Siljabloo Nilson, Hemmets Journal 26/1981

Siljabloo, OJ 10/1988

Gunnar: en genuin jazzmusikant av Albrekt von Konow, OJ 2/1990

Spelemannen Silja-bloo av Hasse ”HP” Persson, Stand By 4/2010

CD:

Svensk Jazzhistoria vol 7 och 9 (Caprice)

That’s My Desire, insp 1971 (EMI)

More Happy Jazz, insp 1973 (EMI)

Svängiga minnen tills m Lill-Arne Söderberg, insp 1980 (Koster)

You’re Driving Me Crazy med bl a Lars Erstrand, insp 1987 och 1988) (Sittel)