Nordström, Bengt ”Frippe” – saxofonist med mera

(13 juli 1936 – 23 oktober 2000)

”Frippe” växte upp i Djursholm under, som han berättade, ganska traumatiska förhållanden. Hans föräldrar dog när han var barn, och arvet gjorde honom ekonomiskt välbeställd men han hade inte fri tillgång till resurserna utan sattes av släktingar under förmyndare. När han var 14 fann han jazzen av en slump: ”den tog hand om mig på ett sätt som ingenting annat och ingen annan hade gjort”, berättade han i en OJ-intervju 1985.

Efter att ha lyssnat på skivor några år, mest äldre jazz, köpte han en klarinett 1955 och blev successivt alltmer intresserad av nyare musikaliska strömningar. Vid slutet av 1950-talet drabbades han av Ornette Colemans musik, en omvälvande upplevelse som motsvarade hans personliga behov av musikalisk frihet.

Bengt skaffade en engelsktillverkad vit plastsaxofon av märket Grafton, likadan som Colemans, och sökte sig till jazz­miljöer där han kunde vara med och spela. Han hyrde också in sig i repetitions- och inspelningslokalen BRA Studio på Lilla Nygatan i Gamla Stan, där många jazzmusiker i den yngre generationen träffades i början av 1960-talet och ibland spelade tillsammans med ”Frippe”. Hans musikaliska uttryck gick på tvärs mot gängse regler och språk, och för många var han en sabotör och ”galning” som trängde sig upp på estraden utan att kunna vare sig musiken eller sitt instrument.

Många musiker mötte honom dock med generositet och intresse, däribland Don Cherry och andra amerikanska avant­gardis­ter, som kom till Sverige och jazzrestaurangen Gyllene Cirkeln. En var Albert Ayler, originell, oetablerad och motarbetad även han.

Bengt, som hade börjat göra privata skivpress­ningar av musik som annars inte gick att få tag på (radioupptagningar med Miles Davis och Sonny Rollins i Stockholm, till exempel), gjorde 1962 en inspelning med Ayler, när denne spelade med Torbjörn Hultcrantz och Sune Spångberg inför en liten skara lyssnare, varav några häcklade honom. Det blev Aylers första lp, utgiven på Bengts märke Bird Notes och så småningom en dyr raritet som återutgavs av etablerade skivbolag på både lp och cd.

Under 1960-ta­let fortsatte Bengt att dyka upp och tränga sig på i alla möjliga sammanhang, ofta som ensam paus­mu­sikant på sin vita plastsax. Han producerade en egen lp där han spelade dels solo och dels på duo med basisten Sven Hessle. Under inflytande av både amerikansk och europeisk frijazz (inte minst Anthony Braxton), började han på 1970-talet framträda på en rad olika saxofoner och klarinetter.

1975 startade han gruppen Mil­jövårdsverket, där både etablerade jazzmusiker och okända förmågor deltog i en fritt associerad musik, som kunde innehålla både jazzmelodier och helt lösa struk­turer.

Miljövårdsverket kretsade helt kring Bengts ömsinta spel, präglat av en helt egen logik. Gruppen blev ett lyft för Bengt, som nu till och med kunde acceptera sitt öknamn: en lp gjord 1984 fick namnet Now’s the Frippe Time.

Något allmänt erkännande fick han emellertid inte, och han fortsatte att vara en orosande och uppfordrande revoltör, som trängde sig på. På grund av sjukdom och olika praktiska orsaker avtog hans musicerande från början av 1990-talet, men han fortsatte ofta vara på plats när det spelades musik i Stockholm som intresserade honom, oftast på Fasching och Glenn Miller Café i Stockholm.

Han kunde också njuta av att ha fått viss status som kultfigur bland mestadels yngre entusiaster för fri improvisationsmusik, vilket bland annat resulterade i skivutgivningar av både äldre och nyare inspelningar.

Artiklar:

Bengt Nordström, intervju: Jazz-Nytt från SJR 5-6/68

Frippe Nordström, OJ 2/1982

”Spika fast traditionen”, intervju OJ 10/85

cd:

Svensk jazzhistoria vol. 9 och 10 (Caprice)

The Environmental Control Office, tre cd-volymer (Ayler)

Arthur Doyle & Sunny Murrayfeaturing Bengt Frippe Nordström: Live at Glenn Miller Café) (Ayler)