Norman, Charlie – pianist, sångare, arrangör, kompositör

(4 oktober 1920 – 12 augusti 2005)

På fyrtiotalet var Charlie Norman boogie woogie-mästaren som inspirerade mängder av unga att spela piano. Senare blev han jazzig schlager- och underhållningsartist, som vann stor publik via radio, TV och folkparker och krogsscener.

Karl Erik ”Charlie” Norman föddes i Ludvika och växte upp i ett musikaliskt hem. Fadern spelade trumpet i Ludvika Privata Musikkår och Charlie började spela trumpet som tioåring. Ett par år senare köpte familjen ett piano och han började ta lektioner. 1936 startade han Charles dansorkester som på hösten samma år var med i OJ:s orkestertävling i Borlänge, där han fick pris som kvällens bästa solist. Thore Ehrling satt i juryn och han hade sin pianist Stig Holm med sig. Holm imponerades av Charlies spel och blev något av en mentor för honom. Därigenom fick Charlie flera tillfälliga jobb i Stockholm.

Sommaren 1937 fick han sitt första proffsjobb med Sven Fors ensemble på Societetsrestaurangen i Varberg och slutade då sitt arbete som svarvare på ASEA i Ludvika. På hösten var han med Pierre Colliander på La Grande Visite (senare Avalon, numera Fasching) i Stockholm. Sommaren 1938 spelade han med Sune Lundvall på Långedrag i Göteborg och på hösten kom han till Håkan von Eichwalds stora orkester på Fenix Kronprinsen i Stockholm.

Han var också med Eichwald på danssalongen Femina i Berlin våren 1939. På hösten engagerades han till Seymour Österwalls orkester på Nalen, där han också började arrangera. Det första han skrev för orkestern var The Prisoner’s Song som spelades in på en Sonora-skiva i mars 1940. Hos Seymour började han också spela boogie-woogie sedan trumpetaren Bengt Artander spelat skivor för honom med Albert Ammons, Pete Johnson och Meade Lux Lewis. Med sin egen Charlie’s Boogie gjorde han stor succé och Nalens direktör Topsy Lindblom skrev i sina annonser att ”Charlie har lovat att spela sin boogie i kväll”.

Vid den här tiden drabbades han av tuberkulos och vistades periodvis på sanatorium. Han fortsatte skriva arr och gjorde också en brevkurs i ”Arrangering av modern dansmusik”. Han skrev radiokrönikor i OJ och musikspalter i dagspressen. Då och då kunde han återuppta spelandet och framträda med en egen grupp och med Alice Babs. När han kom tillbaka på allvar 1944  var det med livslånga sviter av sjukdomen. Han bildade ett litet band och började göra skivor i eget namn. 1945-47 spelade bandet på Salle de Paris i Stockholm. Bröderna Olle och Sven Hedberg spelade trumpet respektive trombon, Nisse Blücker tenorsax och Simon Brehm bas, övriga medlemmar varierade. Boogie woogie var en självklar del av den mångsidiga repertoaren.

När jobbet på Salle de Paris tog slut våren 1947 reste Charlie till Paris där hans gode vän, den blivande författaren Pär Rådström, redan befann sig. Charlie livnärde sig som barpianist. Vid jultid återkom han till Stockholm och började med en kvartett i den omvandlade Kultissalen på Nalen, nu kallad Harlem Club. Gösta Törner var trumpetsolist, Arne Domnérus gästspelade på söndagarna. Sommaren 1948 hade Charlie egen kvintett på Strand Hotell i Båstad; klarinett och altsax spelade Ingmar Glanzelius.

1949 startade skivbolaget Metronome som Charlie omedelbart började göra inspelningar för. Det var småbandsswing och boogie woogie, men även cocktailpiano, schlager med mera. Hans inspelning av Anitra Dance Boogie blev uppmärksammad inte minst därför att Grieg-stiftelsen i Oslo ansåg att den kränkte Griegs konstnärliga upphovsrätt. 1950 fick Charlie jobb som skivpratare på radion i programmet ”Nattugglan”. Han fortsatte samtidigt att spela på Nalen. En oförglömlig natt jammade hans trio med trumpetaren Roy Eldridge som var på Sverigebesök; de spelade också in några plattor tillsammans.

När Charlie något år senare fick erbjudande om att framträda som ensamartist på China-varietén i Stockholm påbörjades en karriär som underhållningsartist. Han började sjunga och skrev texter, och han gjorde omfattande turnéer med sin trio. Charlies och Alice Babs inspelning av Käre John 1954 blev den dittills mest sålda skivan i Sverige. ”Charles Norman, som får anses vara Sveriges populäraste jazzmusiker, har blivit favorit både hos publik och kritik tack vare sitt spelmansglada, rytmiska boogie-woogie-spel samt sina stora talanger som showman och scenartist”, stod det i Olle Helanders och Percy Kulls ”Jazzboken” (Forum) utgiven 1955.  ”Även som radioartist är han mycket uppskattad, både som skivkåsör och musiker…” Film och television var ett par andra medier, som snart kunde läggas till. Han medverkade i reklamfilmer, skrev filmmusik och under fem år skrev han musik till den amerikanska tv-serien ”Foreign Intrigue.”

Från 1960-talet och framåt framträdde han med egna shower på krogscener och folkparker och han gav konserter i kyrkor och andra lokaler runt om i landet. Tio vintrar under 1970- och 80-talen underhöll han tillsammans med sonen Lennie på bas och Ronnie Gardiner på trummor svenska turister på Kanarieöarna. På senare år uppträdde han också tillsammans med Robert Wells och från mitten av 1990-talet återupptogs samarbete med Alice Babs. Den turné de gjorde våren 2003 kallades med typisk Norman-humor för ”Antikrundan.” Han var aktiv som musiker in i det sista och gjorde sitt sista framträdande på Skansen bara ett par månader före sin död.

Böcker av Charlie Norman:

Musikant med brutet gehör, Memoarer (Askild & Kärnekull 1980)

En liten bok om stor glädje (Förlaget Pärlemor 2000)

Artiklar i urval:

Svenskt stjärnalbum, OJ 4/41

Min bästa prestation på skiva, OJ 6/51

På omslaget, OJ 6/53

Papa Piano, OJ 10/03

CD i urval:

”Charles Norman” (Ancha)

”1 timme, 12 minuter och 30 sekunder” (EMI)

”Mr Boogie Woogie” (Naxos)

”Papa Piano” (Phontastic)

DVD:

Alice Babs & Charlie Norman ”Swingtime Again” (Four Leaf Clover)