Stiberg, Sven – gitarrist, arrangör

15 juli 1914 – 19 juni 1992

I backspegeln framstår han inte bara som en enastående gitarrsolist med djärv, personlig melodisk fantasi, utan som en av de främsta improvisatörerna över huvud taget inom svensk 1940-talsjazz.

Sven Stiberg föddes i Stockholm och började spela mandolin i tonåren. Han fick några lektioner av sin far som var amatörmusiker och som i sin tur tagit några lektioner av gode vännen Jean Paban. På gitarr, som Sven snart övergick till, var han självlärd.

Den första stora förebilden var Django Reinhardt som han i mitten av 1930-talet hörde i radions grammofontimme. Första engagemanget var tillsammans med några amatörmusiker från Råsunda. På dagarna arbetade han på en kontorsvarufirma men det blev allt fler speljobb.

1936 spelade han i smågrupper med bland andra Thore Swanerud på piano och Stig Nedler på tenorsaxofon. Sommaren 1937 fick de engagemang på Segeltorps dansbana och då tog Sven steget och blev professionell musiker. Vintersäsongen 1937-38 spelade han på City-restaurangen på Söder och sommaren 1938 var han med Lulle Ellbojs orkester på Gröna Lund. Han skrev då flera arrangemang för orkestern – även som arrangör var han självlärd.

Hösten 1938, då han börjat i Seymour Österwalls orkester på Nalen, börjadeStiberg experimentera med en liten grupp – violin, tre gitarrer och kontrabas – efter förebild av Quintette du Hot Club de France, där Reinhardt ingick. Sedan den franska kvintetten gästat Sverige i början av 1939, bildades ”Svenska Hotkvintetten” med bland andra Stiberg, Folke Eriksberg och Emil Iwring.

Den gruppen blev snabbt en av de mest uppmärksammade inom svensk jazz men existerade egentligen bara i skivstudion (36 nummer spelades in vid tolv sessioner); i övrigt gjordes endast tre konsertframträdanden och en kort radiosändning innan den upphörde hösten 1941. Stiberg spelar där akustisk gitarr, utom i de sista inspelningarna från 1941, där han framträder på elgitarr.

Sven Stiberg var den förste bland Sveriges jazzmusiker att spela elgitarr. Våren 1940 blev han uppringd från Selanders Musikaffär i Stockholm. Där hade man fått in ett par elektriska Gibson-gitarrer, och undrade om han ville komma och provspela.

Om detta berättade han senare: ”Det var i slutet på säsongen, så det var snöblask och regn och blött på stengolvet i affären. De tog fram gitarren och ställde upp förstärkaren på en stol, kopplade in sladdar och sånt, och så gav de mig gitarren. Och jag fick en fruktansvärd elektrisk stöt. Sedan la dom en masonitskiva på golvet under mina fötter, och då gick det bättre.”

Stiberg hade etablerat sig som den främste gitarrsolisten i Stockholm och spelade melodiska improvisationer med ”single string”-teknik, till skillnad från de flesta instrumentkolleger, som spelade ackordsolon. Han hade alltså redan en spelstil, som passade för den elektriska gitarren.

Elförstärkt var han så småningom också som solist i Österwalls orkester, där han stannade kvar fram till 1942. Under återstoden av decenniet ingick han i Thore Ehrlings orkester, där han också skrev många arrangemang. Han var dessutom flitigt verksam som studiomusiker i både schlager- och jazzsammanhang, och han kan bland annat höras på flera skivor med smågrupper under ledning av Thore Jederby.

1950-talet innebar bland annat engagemang i radions underhållningsorkester och från 1963 fram till sin pensionering arbetade Stiberg på radion som melodiradioproducent.

Artiklar:

Svenskt stjärnalbum, OJ 10/1939.
Sven Stibergs möte med elgitarren, OJ 11/1984

CD:

Swedish Hot, Svenska Hotkvintetten 1939–41 (Dragon)
Thore Jederby, Jazz Groups 1940–48 (Dragon)
Thore Ehrling, Jazz Highlights 1939–55 (Dragon)