Svensson, Lalle – trumpetare, pianist, ventilbasunist

(16 augusti 1938 – 22 september 1990)

Han var en av den svenska jazzens mest säregna och påtagligt lyriska begåvningar. I slutet av 1950-talet framstod han som en av de främsta i den unga generationen musiker.

Lalle (egentligen Sten Magnus) Svensson föddes i Stockholm. Han började tidigt spela piano och snart spelade han också ventilbasun och trumpet. Han var bara 17 år när han 1955 gjorde två 78-varvsskivor som pianist med skolorkestern Pygmé Jazzband där den jämnårige Eje Thelin spelade trombon. Redan där kunde man märka Lalles särart och begåvning.

Samtidigt som de spelade i Pygmé startade Eje Thelin en grupp byggd på Jay & Kai-konceptet, med Eje på trombon, Lalle på ventilbasun samt komp. I OJ:s februarinummer 1955 kunde man läsa om detta band som skiljde sig från de flesta av tidens tradjazzbetonade skolband, och under en bild av Lalle står det att han är en av få unga trombonister som försöker sig på att spela modernt. Ejes kvintett ställde på hösten upp i AT-jazzen och vann där i sin kategori. Året därpå medverkade kvintetten också med två låtar på ena sidan av en Karusell-ep och här märktes ånyo Lalles mycket personliga tonfall. (På den andra skivsidan gjorde den unga altsaxofonisten Monica Petrini sin enda, mytomspunna, inspelning.)

I slutet av 1950-talet övergick Lalle helt till trumpet. Efter tiden med Eje Thelin spelade han ett tag i Kurt Lindgrens grupp och han tillhörde också de unga, flitiga jammarna på Nalen. I åtskilliga år förde han sedan ett intensivt vagabondliv ute i Europa. Med belgiske saxofonisten Jacques Pelzer gjorde han en live-inspelning vid Antibes-festivalen 1960 och på klubbarna i Paris spelade han med bland andra Jackie McLean och Chet Baker.

När han återvände till Sverige vid 1960-talets mitt ingick han i Bernt Rosengrens grupp, som 1965 gjorde albumet Stockholm Dues som fick OJ:s Gyllene Skivan. Han spelade också då och då med Nannie Porres, och gjorde även enstaka inhopp på ett par av hennes skivor. Han var därtill med på Nisse Sandströms lp The Painter 1972 som också den fick Gyllene Skivan, och han gjorde sig dessutom känd och uppskattad som bildkonstnär.

Därefter var han under ett par år nästan helt borta från jazzscenen för att få problem med sina tänder åtgärdade. Senare gjorde han något av en comeback med skivan Cockroach Road inspelad våren 1974 med musiker som Bernt Rosengren och Tommy Koverhult, och han gjorde också en rad liveframträdanden där han var både pianist, trumpetare och sångare. Därefter framträdde han bara sporadiskt men gjorde ytterligare ett par lp, en 1978 med bland andra Bernt Rosengren och Åke Johansson, och en trioskiva 1986 med Åke Johansson och Red Mitchell. När han avled var han i färd med att förbereda ännu en skiva.

I en intervju i OJ 1975 berättade Lalle öppenhjärtigt om de problem med narkotika han haft sedan unga år. Han hade nu fått hjälp att få ordning på sitt liv och uppmanade alla att hålla sig borta från droger. ”Det är viktigt att undvika att skapa glamour kring narkotika”. sa han. ”Det är inte glamoröst. Vi kanske tyckte det, vi som började för så där tjugo år sedan, men vi lärde oss annorlunda.”

Artiklar:

En udda spelman, OJ 12/1975

CD:

Stockholm Dues (Columbia)

The Painter (Odeon)