Bländande Manhattan Transfer

Efter 38 år intar Manhattan Transfer estraden med sådan bedövande scenaptit att man efter några sekunder inte anar ett spår av rutin, slentrian eller turnétrötthet. Den energi de framstrålade på en stigande formkurva skulle kunna ersätta ett kraftverk!

Men så har de också en välfylld säck av världskända hits att "ösa ur" Lite bekvämt kan det tyckas att värma upp sig  och publiken med Basie-klassiker som Corner pocket, Count on me, Jumpin´at the woodside med fortsättning av Route 66, A-tisket A-tasket och "kaffehyllningen" Java Jive.

Snart utvecklade var och en sin speciella solistprofil. Alan Paul passade på att hylla sin nye president Barrack Obama, vilken inte bara inger honom hopp och som Paul "klädde" i  en sprallig scatsångversion av I´m Dancin´ur musikalen On your toes av George och Ira Gershwin.

Tim Hauser har släppt sitt första solo-album, och underströk att projektet inspirerats av Milt Jackson-balladen Heartstrings. Nu hade Hauser klätt Bags vibrasolo med en sensibel text och stor inlevelse. Men det kändes ändå marginellt till skillnad från MT:s hyllning till framlidna trumpetstilbildare.

Först ut var raffiga och utlevelserika Cheryl Bentyne som sjöng Jon Hendricks textsatta Miles Davis-solo i Marcus Millers  Tutu. En suggestiv hyllning till den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu. Hennes sanlösa vokaliser överträffades enbart av lilla Janies Siegel med den stora rösten, när hon perfekt återgav Clifford Browns mästerliga solo i dennes grymt sköna komposition Joy Spring.Där briljerade även MT:s pianist och musikaliske ledare sedan 1979, Yaron Gershovsky, som med kraftfulla vidsträckta associationer lade rytmiska ackord och skapande en pulserande närvaro man sällan upplever. Den framkom inte minst i Janis egen adrenalinkick Make it better från hennes senaste solo-album. Kollektivt fröjdade de både sig själva och den saliga publiken med Armstronghyllningen Mahogany hall stomp i ett under av precision och sångglädje.

Arr och solon kändes lättflytande och välavvägda, det var nästan som om drömmen om det utsökta hantverket fick slå ut det personliga uttrycket.Visst förekom crowdpleasers som Operator och Tuxedo Junction. Men det översåg man gärna med efter den fantastiska uppvisningen i musikalisk disciplin och scenisk intelligens verifierad i Joe Zawinuls Birdland. Där upplevde man den där förtätningen under ett temas utveckling. Man kunde lägga in sin koncentration var som helst och ändå höra alla stämmorna samtidigt.

Det var förståeligt att publiken motvilligt ville släppa dem från scenen trots 100 intensiva minuter utan paus. Ett stämningsfullt extranummer –  Let it snow! Let it snow! Let it snow! –  underströk att "underbart inte alltid är kort!"