Blygsam Redman fick fart

Joshua Redman trioStockholms konserthus, 13 mars 2009.Joshua Redman ts ss, Reuben Rogers b, Greg Hutchinson dr.

Joshua Redman har på senare år utforskat trioformatet. På Back east från 2007 knyter han an till Sonny Rollins klassiker Way out west – också delvis vad låtvalet beträffar. Den purfärska cdn Compass är i jämförelse mer sökande och abstrakt till karaktären, och med ett undantag – Månskenssonaten, skriven av berömd Bonnrelaterad komponist – tolkar Redman här sina egna låtar. I höstas besökte Joshua Redman Sverige, då med Larry Grenadier och Brian Blade, men denna gång fick Stockholmspubliken möta den alternerande trion med Reuben Rogers bas och Greg Hutchinson trummor. Stockholms konserthus stora scen och den namnlösa publiken i en nedsläckt salong kan säkert te sig skrämmande för musikerna, något som Redman också lite nervöst antydde. Det är förstås stor skillnad att spela på ett stimmigt Fasching mot att möta en högtidligare publik i ett konserthus. Men Redmans musik gör sig egentligen utmärkt i en traditionell konsertlokal; hans musicerande kräver koncentrerat lyssnande, och det inbjuder Tengboms blå Hötorgsskapelse till.

Joshua Redman bjöd inte på något publikfrieri, men väl ett avancerat och nyansrikt spel tillsammans med sin tajta grupp. Tyngdpunkten låg på Redmans inte alltför tillgängliga kompositioner – men det hela lättades upp av standards som The surrey with the fringe on top, Sophisticated lady och Monks Trinkle, tinkle. Låtarna spelades aldrig helt straight, utan tilläts flöda fram och åter med breaks, crescendon och vilomoment.Joshua Redman har en tilltalande saxofonton: på tenorsaxen ljus och vacker, på sopranen närmast orientaliskt klingande. Han är en av de främsta med ett rörligt och drivet spel, vilket han framförallt visade i några fina solokadenser.

I programbladet säger Redman att han strävar efter att släppa kontrollen när han spelar, men själv upplever jag att det är just det han faktiskt aldrig gör; han ger sig aldrig hän på det sätt som till exempel hans mer avantgardistiskt lagde far Dewey Redman gjorde. Sonen har en mer intellektuell hållning, får man nog säga.Greg Hutchinsons trumset må vara litet och oansenligt, men hans auktoritet bakom trummorna är desto större. Han excellerade särskilt i ett avslutande, groovebaserat nummer; istället för att rutinmässigt hålla igång ett grovhugget rågung trollband han med rytmiska förskjutningar och accenter och ett nyans- och fantasirikt spel. Men konsertens intressantaste solist var nog ändå Reuben Rogers. Han kreerade konserten igenom meningsfulla och laddade bassolon, där uttrycket gick före den tekniska uppvisningen.

Trots att Joshua Redman i förstone alltså uttryckte förskräckelse över den lätt andäktiga stämningen i salen visade publiken allt ljudligare sin uppskattning av musiken i takt med att också trion blev alltmer inspirerad.