Bobo Stenson skapade magi

Foto: Heiko Purnhagen

Bobo Stenson
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 8 oktober 2016.

Bobo Stenson är kanske den största pianist som svensk jazz har producerat genom åren. Under sin långa karriär har han turnerat och spelat in skivor med legendarer som Don Cherry, Tomasz Stanko, Dexter Gordon, Jan Gabarek, Charles Lloyd och Keith Jarrett. Här hemma har han samarbetat med Börje Fredriksson, Lars Färnlöf och Staffan Abeleen, bara för att nämna några. Gruppen Rena Rama – som han startade tillsammans med Bengt Berger, Palle Danielsson och Lennart Åberg – existerade i hela 20 år och spelade en viktig roll för Sveriges musikliv. Stenson har länge varit en nyckelperson på den europeiska jazzscenen genom sitt långvariga engagemang med ECM Records och han anses vara en både fantasifull och jordnära pianist. Han har skördat stora framgångar med sin egen trio med Jon Fält och Anders Jormin. Puccinis och Debussys andar svävar ofta i Stensons klangvärld. Ibland kommer det impressionistiska fram i hans uttryck som är lika delar dur och moll, hela tiden välbalanserat, stillsamt och oerhört vackert.

Naoko Sakata, Mathias Landæus, Bobo Stenson. Foto: Patrik Sandberg
Naoko Sakata, Mathias Landæus, Bobo Stenson. Foto: Patrik Sandberg

När han uppträdde på årets Stockholm Jazz Festival var det med en mycket sällsynt solopianokonsert. Jag minns senaste gången jag hörde honom göra en solokonsert, det var för fyra år sedan på Den Store Diamant i Köpenhamn – en magisk spelning. Magi skapade Stenson även denna afton bakom sitt piano. Genom sin storstilade hantering av tangenterna och med sitt karakteristiska, varma, tydliga, nordiska tonfall trollband han åhörarna på Fasching från första till sista tonen. Stensons djupt lyriska, sofistikerade vokabulär bär tydliga drag av såväl kammar- och folkmusik som jazz. Konserten på dryga 50 minuter var uppbyggd som en väl avvägd, varierad svit och musiken som vi fick höra var nummer han ofta spelat med trion. Den breda paletten innehöll allt: den andäktiga Don’s Kora Song av Don Cherry från trions excellenta skiva Cantando, den skira Alice som var tillägnad Stensons dotter, gungande latinska tonfyrverkerier i kubanska vispoeten Silvio Rodríguez låt El Mayor och slutligen argentinska pianisten Ariel Ramirez komposition La Peregrinación. Mer komplext spel kom i en underfundig tolkning av Ornette Colemans A Fixed Goal och i en helt underbar bluesmättad version av Tony Williams There Comes A Time. Stensons poetiska, glimrande Golden Rain från skivan Serenity var också minnesvärd.

Minst lika saliga som undertecknad var pianisterna Naoko Sakata och Matthias Landæus efter konserten. Tidigare samma kväll hade de utforskat pianots klangvärld på samma scen i varsin utsökt konsert.

Patrik Sandberg

Rikard Rehnberghs recension av Naoko Sakatas och Matthias Landæus spelningar på Stockholm Jazz Festival kan du läsa här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.