Bobo Stenson Trio: Sphere

Bobo Stenson Trio

Sphere

ECM (Naxos)

Bobo Stenson p, Anders Jormin b, Jon Fält dr. Insp Lugano, Schweiz, 22 april 2022

Pianisten Bobo Stenson är en av våra mest meriterade jazzmusiker på den internationella scenen och behöver knappast någon närmare presentation. Hans diskografi är ytterst omfångsrik med ett otal samarbeten i skilda former och konstellationer. Trior under eget ledarskap har funnits i drygt 50 år med start med skivan Underwear tillsammans med basisten Arild Andersen och trumslagaren Jon Christensen på ECM 1971. Sedan dess har Bobo Stenson Trio släppt sju skivor på ECM. Basisten Anders Jormin har funnits med sedan mitten på åttiotalet och trumslagaren Jon Fält kom med 2008. Så det är en mycket inarbetad grupp som nu släpper en ny utgåva, Sphere.

En ny skiva med Bobo Stenson Trio skapar alltid förväntningar och man vet inte alltid vad som komma skall. Stenson är inte är en musiker som upprepar sig utan han har en förmåga att kontinuerligt vidga sitt musikaliska spektra. Denna gång har trion rört sig mer mot konstmusikaliska domäner och på Sphere presenteras stycken av nordiska tonsättare med banbrytande, modernistisk inriktning som danske Per Nörgård, svenske Sven-Erik Bäck och den mångsidige norrmanen Alfred Janson. Men även ett lite udda stycke av Sibelius finns med samt några kompositioner av Anders Jormin. Det är genomgående en kontemplativ platta som trion denna gång presenterar. Anslagen är precisa, genomtänkta, omsorgsfulla, fyllda av detaljer och oväntade och subtila finesser. Skivans titel Sphere täcker väl in ansatsen, riktningen och karaktären på gruppens arbetssätt.

Inledande You shall plant a tree av Nörgård har en uppmanande grundton, ett stycke som gradvis byggs på och ut och blir alltmer handfast och jordnära. Kompositionen återkommer i en variation som ramar in och avslutar skivan. Jormin har skrivit en tribut till den amerikanske tonsättaren Charles Ives, ett stämningsmättat, eteriskt och lågmält stycke vilket fångar dennes egenhet. Även om merparten av materialet har lösa konturer, är dröjande, kräver stor koncentration och närlyssning finns även några mer drivande och jazzigt rytmiska spår. The Red Flower får en nordisk folkton och jag kommer att tänka på Jan Johanssons lekfullhet då jag hör Stensons lättsamma spel. Jormins andra komposition, King Of Coldness har – titeln till trots – en ljus, varm och i det sammanhanget tempostark prägel.

I presstexten understryker Stenson att det alltid finns ett improvisatorisk utrymme,att ett av trions signum är att aldrig spela samma sak två gånger något trion alltid vidimerat under sina konserter. Men jag tror att det i alla fall finns risk för en upprepning då det gäller Bobo Stenson Trio, nämligen att vara en a stark kandidat till Gyllene Skivan vid nästa års omröstning.