Bredd och spets präglade årets upplaga av jazzfestivalen i Ystad

Text: Patrik Sandberg Foto: Harri Paavolainen, Markus Fagersten, Anna Rylander (YSJF)

Ystad Sweden Jazz Festival, 3-6 augusti 2022.

Ystad Sweden Jazz Festival var i år inne på sin 13:e upplaga och har numera placerat sig högt upp på både den inhemska och den internationella jazzkartan.  Efter att festivalen i ett par år anpassat publikantalet till Folkhälsomyndighetens restriktioner var restriktionerna i år helt släppta. Festivalscenerna var som tidigare år Ystad Teater, Hos Morten, S:ta Maria Kyrka, Ystad Saltsjöbaden, Klosterkyrkan och Saluhallen. Även Solhällan i närliggande Löderup stod som festivalscen.
Musik i Syd och Ystad Kommun var fortsatt största samarbetspartners och pianisten Jan Lundgren festivalens konstnärliga ledare. Trumslagaren Ronnie Gardiner var årets hedersambassadör. Saxofonisten Bob Mintzer från Yellow Jackets årets hedersgäst. Lill Lindfors och Andreas Andersson hade utsetts till årets jazzambassadörer. Festivalledningens mål var att bredda programmet både vad det gäller målgrupperna man vänder sig till och de genrer som rymdes under festivalen. Det blev även konserter för de yngsta inom ramen för jazzkidz och seniorjazz på äldreboenden.

Foto: Markus Fagersten

Världsmusikern Ale Möller var utsedd till årets tonväktare och blåste officiellt in festivalen som åter inleddes med den populära jazzparaden, för andra gången ledd av trombonisten och tradjazzaren Gunhild Carling.  Möller framträdde även med sitt bandprojekt Xenomanía. Musiken presenterades i svitform. ursprungligen ett beställningsverk av Sveriges Radio.  Bandledaren hade komponerat musiken till minne av fyra musikaliska förebilder: Ritimusikern Gibril Bah (Senegal), Baulmusikern Tarak Das Baul (Indien), spelmannen Röjås Jonas (Dalarna) och folksångaren Barba Thodoros (Grekland).  Möller och hans åtta spelkamrater blandade hej vilt polskor, blues, jazz, indiskt, grekiskt, afrikanskt och latinamerikanskt.  Xenomanía betyder lusten till det främmande och var talande för hur musiken lät. Blåsarna, trombonisten Karin Hammar och saxofonisten Jonas Knutsson, var några som utmärkte sig lite extra i snillrika soloinpass i denna eklektiska världssymfoni .Multiinstrumentalisten och bandledaren skiftade instrument — klarinett, mungiga, mandolin, accordion, dulcimer mm — lika ofta som musiken skiftade färg och form.

Foto: Harri Paavolainen

Mer medelhavsbris kom med tunisiska oudspelaren Anouar Brahem och hans kvartett med basisten Björn Meyer, basklarinettisten och saxofonisten Klaus Gesing och slagverkaren Khaled Yassine. Just den unika sättningen gav en underbar klangfärg som satte sig på djupet. Den lidelsefulla, svepande, intima musiken andades stilla och växte inåt. Brahems främsta kännetecken har alltid varit förmågan att skickligt integrera jazzen med harmoniken och melodiken från arabisk konstmusik samt nordafrikansk och europeisk folkmusik. Brahem tillhör de namnkunniga oudspelare som förändrat ouden från att ha varit ett ackompanjerande stränginstrument till att bli ett mångfacetterat soloinstrument. Till skillnad från andra kända oudspelare som väver in jazz i sin musik – som libanesen Rabih Abou-Khalil och Brahems landsman Dhafer Youseff (som spelade på festivalen 2015) – har Brahem aldrig jobbat efter det ekvilibristiska eller kraftfulla idiomet – det sångbara, reflekterande har varit det primära. Repertoaren som framfördes denna kväll sträckte sig från musik hämtat från Brahems gedigna ECM-katalog, från 90-talet fram till idag. Låtarna som till största delar är komponerade av bandledaren själv baseras uteslutande på arabiska melodier, skalor och ornamenttekniker – vilket också är vad ordet Maqam betyder, del av titeln på Brahems senaste rosade skiva Blue Magam. Kvartetten framförde ett par spår från det albumet, bland annat en läcker version av Bahia. Flera av låtarna började med Brahem själv, stilla nynnande till sin känsliga oud, innan Gesing tog över med sin basklarinett eller sopransax och Meyer och Yassine fyllde i. Meyer dekorerade genomgående förtjänstfullt på sin sexsträngade bas till Yassins symmetriska slagverksmönster. Den rytmiska elasticiteten och den starkt profilerade gruppkemin förstärker ytterligare den redan intima stämningen. Då och då stegras tempot, som på tankeväckande Astrakan Café och när kvartetten framför en förtrollande version The Astounding eyes of Rita. Bandets version av Conte de L’encroyable Amour var annat örongodis där trion föll i perfekt samklang i en hypnotisk catchy melodislinga. Konserten kom att bli en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Foto: Markus Fagersten

En hyllning till den amerikanska musikens förgreningar och rötter förmedlades i projektet Americana i en trioformation bestående av amerikanska gitarristen Marvin Sewell, franska pianisten Romain Collin och schweiziska munspelaren Grégoire Maret. De båda sistnämnda bor numera i USA. Tonspråket är stillsamt och lågmält men musiken är ändå distinkt i ständig framåtrörelse. Låtmaterialet kretsade kring trions album Americana (ACT) (på skivan spelar dock Bill Frisell och inte Sewell). Original från rootsmusiken växlades med covers som Jimmy Webbs Wichita Lineman och Marets The Sail och Frisells Small Town. Samspelet var genomgående delikat, särskilt mellan Maret och Sewell som båda har spelat tillsammans i Cassandra Wilsons band. Trions frapperande tolkning av temat till Ennio Morricones spagettiwestern Once Upon A Time In The West blev en fängslande avslutning på konserten.

Foto: Haari Paavolainen

Morricone dök även upp under saxofonisten Rosario Giulianis och accordeonisten Luciano Biondinis intima och stämningsfulla duokonsert i anrika Klosterkyrkan.  Duon tolkade kända italienska filmteman: Ennio Morricones musik till Fellinis 8 1/2 till oförglömliga versioner av Nino Rotas musik till The Godfather och La Strada varvades med temat ur Sergio Leones Once Upon A Time in America och Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso.

Foto: Haari Paavolainen.

Ytterligare ett finstämt, brett program någonstans mellan visa, kammarjazz, tango och brasilianskt döpt till ”Personligt” bjöd sångerskan Linda Pettersson, dragspelaren, sångaren Bengan Janson och basisten Lars Ericsson på under en konsert i S:ta Maria Kyrka. Repertoaren sträckte sig från alster signerade Evert Taube, Swe-danes och Sivuca och Richard Galliano till örhängen från Beatles, Monica Z och Toots Thielemans.

Foto: Markus Fagersten

En konsert i Toots anda blev det även när munspelaren Filip Jers och Calle Bagge Trio med Chris Montgomery på trummor och Martin Höper på bas hyllade den belgiska munspelsikonen i ett program  döpt till ”In the Spirit of Toots”. Thielemans skulle i år fyllt 100 år. Munspelsekvilibristen från Höör med Bagges trio bjöd på musik både av och inspirerad av Toots, som  den självklara Bluesette, temat från den animerade barnfilmen Dunderklumpen och några av Toots favoriter han alltid spelade på sina konserter som Ellingtons Sophisticated Lady och Henri Mancinis Days of Wine and Roses. Mumma var även Jers egenkomponerade Toots-färgade vals Empoli.  Kvartetten satte sin egen prägel på materialet med stor musikalitet och charm. Som bonus fick vi avväpnande humor i mellansnacket signerat Jers.

Foto: Markus Fagersten

Danska pianisten Zier Rommes spelning i Ystad rubricerades som pristagarkonsert. Konserten var del i det pris han tilldelades på festivalen i fjol — Ystad Jazz Piano Award. Romme hördes i en kvintettformation med b la Cornelia Nilsson på trummor med musik företrädesvis hämtad ur bebop och swingtraditionen. Flera av låtarna som kvintetten bjöd på var skrivna av andra pianister som Kenny Drew, Bill Evans och Junior Mance. Romme har ett härligt anslag och en särpräglad känsla för mjuka melodier, mästerligt skapar han luftiga harmonier i sitt spel, med tydliga blinkningar till Oscar Peterson. Särskilt upplyftande var att höra när Romme och kvintetten blåste nytt liv i Bobby Timmons och Jazz Mesengers hit Moanin’ och i en cool, sval bossaversion av Lalo Schifrins Samba Para Dos.

Ett tilltalande melodiskt anslag men mer rytmiskt orienterat, i Mc Coy Tyners anda besitter även sydafrikanska, Blue Note-signade pianisten Nduduzo Makhathini. 2014 fann han saxofonisten Karl-Martin Almqvist via YouTube. Något år senare bildade de kvartetten Ababhemu Quartet tillsammans med Makhathinis landsman Ayanda Sikade på trummor och norska basisten Magne Thormodsæter (Marius Neset). När kvartetten nu för första gången uppträder i Ystad med sitt projekt var det med original till stora delar skrivna av Almqvist. Formspråket lutar sig  åt ett expressivt och intensivt post-bopigt landskap där John Coltrane är tydlig influens. Detta dementeras när Almqvist till och med refererar till Coltranes mästerverk Live in Seatle (Impulse) inspelad 1965 som en favoritskiva  under konserten. Ensemblen är oerhört samspelt och det är en riktig bra konsert, full av själfull estetik och energi, där båda huvudpersonerna bjuder på spännande utbroderade och avancerade passager på sina respektive instrument, men konserten hade lyfts ytterligare ett snäpp om de sydafrikanska elementen varit mer framträdande. (Läs en intervju med pianisten i ett senare nummer av JAZZ).

Foto: Anna Rylander
Foto: Anna Rylander

 

Foto: Markus Fagersten

Festivalgeneralen Jan Lundgren kunde höras i  en rad olika sammanhang under ett par konserter på Ystad Teater: tillsammans med gitarrvirtuosen Ulf Wakenius i en kvartettformation med danska trumslagaren Kristian Leth och basisten Hans Backenroth,  i en hyllningskonsert till två av jazzens största profiler Oscar Peterson (1927-2007) och Duke Ellington (1899-1974). Under konserten nämnde Lundgren att Peterson var  en av hans tidigaste och viktigaste jazzinfluenser, efter  att han hört albumet Night Train (Verve, 1963) vid 15 års ålder. Ulf Wakenius blev som bekant 1997 medlem i Petersons berömda sista kvartett som varade i nästan 11 år.  Så goda förutsättningar fanns för en initierad hyllning. Tributen tog utgångspunkt i flertalet nummer från ovan nämnda album, som Hymn To Freedom. Genomgående proffsigt handlag i swingbetonade och bluesmättade arrangemang. Wakenius och Lundgren turades om att spela i förgrunden och kompa varandra. Båda virtuoser på sina respektive instrument, men lika skickliga solister som lyhörda och samspelande ackompanjatörer. Rutinerade Backenroth som vanligt en klippa på sin bas, med eller utan stråke. Leth var själva navet och stadgan i kvartetten med inkännande spel. Wakenius blommade ut i racersnabba licks i Peterson Sushi men visade även fina prov på sensibelt omsorgsfullt finlir när han på egen hand framförde en gripande version av Ellingtons In a Sentimental Mood. Mest minnesvärd blev ensemblens version av Petersons Nigerian Marketplace och i balladen Tranquille där Lundgren fick sträcka ut i förstklassigt spel bakom sin Steinwayflygel.

Foto: Harri Paavolainen
Foto: Harri Paavolainen

Ronnie Gardiner (född 1932) är en av Sveriges mest älskade och framstående trumslagare. Som 30-åring kom han till Skandinavien där han inledde en lång och spännande karriär. Dizzy Gillespie, Benny Carter, Albert Ayler, Gerry Mulligan, Dexter Gordon, Charlie Norman, systrarna Hammar är några han arbetat med. På Ystad Teater firades Gardiners 90-års dag som ägt rum ett par veckor tidigare. Jan Lundgren hade satt ihop en stjärntätt konstellation med musiker som arbetat med batteristen tidigare. Förutom Jan på piano hördes Klas Lindquist på altsax och klarinett, Martin Sjöstedt på bas och Hannah Svensson på sång. Publiken bjöds på välbekanta swing- och bopnummer av ädlaste valör. Bland de mest minnesvärda var en smekande version av Quincy Jones Midnight Sun Never Sets med lysande altsaxspel av Lindquist, rungande versioner av Billy Strayhorns Take the A-train och Bengt Hallbergs The Unexpected Return. Svensson bjöd på varm  intensitet och skönsång i en knippe jazzstandards, och kom  bäst till sin rätt i en sensibel version av Louis Jordans Is You Is or Is You Ain´t My Baby. Mot slutet av konserten fick födelsedagsbarnet självt bekänna färg i en avväpnande, färgsprakande version av Ellingtons Caravan. Publiken var lycksalig och man kunde lugnt konstatera att Gardiner is still going strong!

Foto: Markus Fagersten

Basisten Mattias Svensson hade handplockat musiker som han har en speciell relation till musikaliskt och bildat en internationell kvintett enkom för festivalen: amerikanska pianisten Bill Mays (med förflutet hos både Frank Sinatra och Sarah Vaughan), vibrafonisten Pascal Schumacher (Luxemburg), batteristen Mårten Lund (Danmark) och sångerskan Viktoria Tolstoy. Original arrangerade av kapellmästaren varvades med standards. Svensson besitter ett både kvickt, rytmiskt och melodiskt medryckande basspel som smittade av sig på hans spelkamrater. Han formligen dansade med sin kontrabas vid flera av sina soloinpass. Särskilt njutbara var flera underfundiga låtar som hade Svensson som upphovsman: Erik Satir, I´m Philosophical About It och ett par nummer tillägnade konstnären Ardy Strüwer och Toots Thielemans. Tolstoy fick stå i en rampljuset med elegant frasering under ett raffinerat arr av jazzstandarden Bye Bye Blackbird och ensam i team med Svensson i en lekfull version av Ray Charles hit Hallelujah I Love Her So. Mays och Schumacher levererade flertalet minnesvärda inpass och den sistnämnda gav musiken en tilltalande kammarmusikalisk klang.

Foto: Harri Paavolainen

Tidigare Gyllene Skivan vinnaren, sångerskan Ellen Andersson kunde höras med Anton Forsberg (g), Heine Hansen (p), Niklas Fernqvist (b) och Johan Löfcrantz Ramsay (dr) i en konsert som byggde på alster hämtade från You Should Have Told Me (Prophone, 2020), Ellens senaste rosade album. Sånger ur den amerikanska sångboken tolkades i nya personliga arrangemang med känslig sårbarhet. Samspelet var tajt och Ellens ibland teatraliska uttryck i hennes något beslöjade röst formades i kvartetten till ett av instrumenten. Tillsammans kreerade kvintetten en tilltalande luftig ljudbild. Rafflande dramatik skapades i titelspåret och Gloomy Sunday och Blackbird, mer elastiskt sväng uppstod i Too Young och Honeysuclke Rose. Forsbergs fyllde med den äran funktionen som gitarrist både som ackompanjatör och som solist med snillrika dynamiska infall.

Foto: Harri Paavolainen

Snillrika infall bjöd även en av festivalens stora dragplåster på, franska sångerskan Cyrille Aimée som gjorde braksuccé på festivalen 2016. Denna gång kompades sångerskan förnämligt av meriterade pianisten David Torkanowsky (Dianne Reeves, Rickie Lee Jones) och basisten Matteo Bortone som också ledde bandet. Aimée var återigen i sitt verkliga esse. Hon bjöd på en mångfacetterad repertoar som spände från egenkomponerat över Django Reinhardt-doftande gypsy jazz till chansons, soul, rumba, tango, jazzstandards och covers av namn som Stevie Wonder, Serge Gainsbourg, Edith Piaf, Steven Sondheim och Sidney Bechet. Med stor närvaro, tonsäkerhet och med en osviklig tajming sjöng Aimée på både franska. spanska och engelska, vilket gav konsertupplevelsen extra bredd, spets  och djup. I flera låtar bjöd även sångerskan på inspirerad scatsång. Kontakten med publiken som från början till slut var med på noterna var hela tiden tät och omedelbar. (Läs en längre intervju med sångerskan i nr 3 # 2022).

Foto: Haari Paavolainen

Mer bombastiska tongångar kom med 17-personer starka Gotland Big Band när de framförde material från trumslagaren och orkesterledaren Marcus Grufstedts album Chopsless. Enligt honom själv ingen typisk storbandsmusik. Mindre swing och mer beat-orienterad och rytmisk, stark inspirerad av pianisten Michel Camilos latinkryddade jazzlåtar. De variationsrika lekfulla arrangemangen och finurliga melodibygget gjorde att musiken var lätt att ta till sig. Groovet låg där och puttrade oavsett i vilket tempo låtarna gick i. Viktig kugge för Grufstedts musik var grundkompet med slagverkaren Eliel Lazlo, basisten Josef Karnebäck och pianisten Daniel Tilling. Bland de proffsiga blåsarna glänste trumpetaren Patrik Skogh, saxofonisterna Fredrik Kronkvist, Pär Grebacken och trombonisten Peter Dahlgren med vassa soloinpass. Mest minnesvärda blev sambafärgade Sauna For Life och pulserande deckarjazzfunkiga High Digestibility.

Foto: Markus Fagersten

Rundade av finalkvällen på Ystad Teater gjorde Yellowjackets som i år firar hela 42 år som band. Deras sofistikerade, substansrika mix av fusion och post-bop som ofta präglas av sina många tematiska taktbyten och vändningar är svår att värja sig emot. Den nuvarande upplagan av bandet består av Bob Mintzer, sax (med sedan 1990), Russel Ferrante, piano (enda kvarvarande originalmedlemmen), William Kennedy, trummor (med sedan 1988) och gruppens nyaste tillskott elbasisten Dane Alderson. Mintzer är kvartettens viktigaste nav och styrde det musikaliska förloppet, gav låtarna färg, tyngd och innehåll och växlade flitigt mellan sin tenor och EWI-n. Kennedy bakom trummorna markerade takten och även riktningen på låtarna med ett stort, variationsrikt spel och med ett inkännande, funkigt driv. Alderson lös med starkt lyriskt spel i Jaco Pastorius anda, med en groovy men samtidigt sufflerande spelstil. Ferrante visade fina prov på både melodiskt och kraftfullt finlir, och stretchade ut i flera halsbrytande soloimprovisationer. Låtarna som spelades var en mix av äldre pärlor som Greenhouse, Man Facing North, Red Sea till nytt material som kommer senare i höst på ett nyinspelat album. Extra örongodis var Mintzers Monks Habit där klassiska jazzreferenser förankrades. Guljackorna hade publiken helt i sin hand och var riktigt spelsugna. Räknade till hela tre extranummer och än en gång påvisade Yellowjackets att de kommer till sin fulla rätt live betydligt mer än på skiva.

Ingen tvekan om att återväxten inom jazzen i vårt avlånga land ser god ut. Flera av landets unga talangfulla musiker eller musikerstuderande kunde höras i programserien ”New Generation” och ägde rum på Hos Morten Café. Sångerskor som Irma Neumüller, Wilma Hammerklev och Stella Gustin lär vi får höra mer av framöver och gitarristen Karin Pilhage och hennes trio med egenkomponerad jazz skriven på gitarr, för gitarr lär höra om sig. Pilhagens spänstiga spelstil väckte paralleller till John Abercrombies estetik. Helt knockad blev jag av den Malmöbaserade kvintetten People In Orbit som flankerades av Adam Sass trumpet, komposition och Edwin Ekman tenorsax och effekter. Skön, dynamisk färgad modal jazz i stil med det Staffan Abeleens Kvintett och Lars Färnlöf skapade med sin soul- och bluesbaserade budskapsjazz på 60-talet med ett tydligt nordiskt tonspråk.

Festivalledningen var mer än nöjda efter att man summerat 2022 års upplaga. De flesta av konserterna var utsålda, totalt 7 700 besökare med en beläggning på 90 % och 170 musiker fördelat på 35 fullängdskonserter.

För de som inte har tålamod att vänta till nästa års sommarfestival i Ystad så finns chansen att uppleva jazz i staden redan i vinter då andra upplagan av Ystad Winter Piano Fest hålls mellan den 28-29 december.

Patrik Sandberg

Annonser
Annonser