Bred representation på ett blött Bangen

Sandviken Big Band med Kristin Amparo och Andreas Weise. Foto: Anna Berglund
Sandviken Big Band med Kristin Amparo och Andreas Weise. Foto: Anna Berglund

Bangen Jazz & Blues Festival
Sandviken, 1-3 juli 2016.

”Det kommer så sjukt mycket bra musiker från Sandviken!” säger Peter Fredriksson, ordförande i Bangen Jazz & Blues, i invigningstalet för årets upplaga av Bangen Jazz & Blues Festival. I år firar festivalen tjugosex år, och det första som händer är att priset Årets hemvändare delas ut till saxofonisten Klas Toresson. Han kommer senare under kvällen i kvartettformat göra en tributekonsert till saxofonisten och Sandviksmusikern Lennart Jonken Jonsson. Både på scen och i publiken verkar man vara stolt över Sandvikens starka jazztradition. Och varför skulle man inte vara det, det är ju ganska fantastiskt att orter som Sandviken (och ännu mindre: Nordmaling!) utbildar så många fina jazzmusiker, kanske framförallt tack vare eldsjälar och kulturskola. Detta vittnar Klas Toresson om när han tackar, han började också sin jazzresa på Sandvikens kulturskola.

Det har spöregnat hela dagen i Sandviken men när första konserten ska börja har himlen spruckit upp och solen skiner över festivalbesökarna och strömmingsvagnen. Invigningskonserten är med utmärkta Sandviken Big Band under ledning av Åke Björänge, tillsammans med Kristin Amparo och Andreas Weise. Hos Kristin Amparo finns inget av det glättiga och klämkäcka som ibland finns i storbandsvokalisters framträdanden. Hon interagerar på ett genuint sätt, hennes hesa och originella röst tar gamla, och ibland slitna, örhängen som It Don’t Mean a Thing till oanade höjder. Kristin Amparo har flera av de komponenter som gör en bra jazzvokalist: självsväng, total säkerhet och massa lekfullhet. Inget av det upplever jag att Andreas Weise har. Hans slätstrukna röst, okontrollerade vibrato, inte hundraprocentiga pitch och framförallt hans självupptagna skämt och på tok för långa mellansnack som drar åt buskis, får mig att skämmas och vilja somna eller lämna festivaltältet.

Kvällen fortsätter med Klas Toresson Quartet. Höjdpunkten är Bertil Fälts ballad Jonken där Calle Bagge får flygeln att låta som glitter. För mig blir favoritkonserten lite oväntat Håkan Broströms New Places Orchestra med Ebbot Lundberg. Bara samspelet mellan pianisten Anna Gréta Sigurðardóttir och trummisen Sebastian Ågren är värt att komma och lyssna på. Sammetsmjuka blåsmattor och Johan Lindströms steel guitar vill ta publiken till nya platser, det känns som att en mystisk tät dimma lägger sig inne i tältet. Det är fantastiskt när musiken plötsligt förflyttar en! Det är expressivt och explosivt, när Håkan Broström själv tar upp sopransaxen känns det som att han verkligen brister ut i solo. Två äldre herrar bakom mig mumlar att Ebbot tar för mycket plats och att de faktiskt vill höra storbandet spela. Men nästan hela publiken står upp och applåderar efter konserten. Om jazz handlar om att gestalta berättelser är Ebbot en utmärkt jazzsångare. Han har nerv, ett stort register och sjunger helt utan åthävor och filter.

Apocalyptic Brass Collective med Cleo är en rolig och modig bokning av Bangen, som jag tycker lyckats ganska bra med bred representation i årets program. ABC tolkar soul, pop och hip hop i arrangemang för sättningen brass och trummor. Roy Hargroves Strasbourg/St. Denis och D’Angelos Brown Sugar är kanske inte de mest innovativa låtvalen och efter några låtar blir konceptet lite jämntjockt. ABC lever upp när en solist kommer in, den här kvällen är det rapparen Cleo. Festivaltältet förvandlas till ett dansgolv och medelåldern sjunker häftigt.

Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Foto: Anna Berglund
Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Foto: Anna Berglund

Ann-Sofi Söderqvist Orchestra inleder kväll nummer två. Idag har regnet varit ihärdigt men festivaltältet är nästan fullt ändå. Ann-Sofi Söderqvists arrangemang är väldigt varierade, det är roligt att följa med i vart musiken tar vägen härnäst. I Fire startar två tvärflöjter och en klarinett, och plötsligt känns det inte som att man sitter i ett regnigt och myggigt Sandviken. Vokalisten Lena Swanberg gästar på ett par låtar, hon sjunger sävligt, soft och raspigt med underbar närvaro och textning. Visst kan det vara kul med musiker som får en att nästan stå på tå av nervositet eller spänning, men med Lena Swanberg är det tvärtom. Hon gör att pulsen går ner ett par slag och det är nästan meditativt att lyssna till. Ann-Sofi Söderqvist överraskar också med egensinniga inslag som Freedom Jazz Dance och Think! i ett medley som går från beat till reggae. Om det är vansinnigt eller genialiskt kan vara osagt, men i alla fall utanför ramen för vad de flesta storband brukar göra.

Högst medelålder är det i tältet när Svante Thuresson med Claes Crona Trio gör entre. Ungdomarna från gårdagen är inte kvar. Svante Thuresson låter ju som han gör, men är kanske inte i pitchmässig toppform ikväll. Han gör fina tolkningar när han improviserar helt egna teman i till exempel Bedårande sommarvals och It Could Happend To You. Roligast tycker jag är Beppe Wolgers text Vad jag åt som barn i bossa. För mig är tjusningen när Svante sjunger på svenska, och tyvärr försvinner mycket av den charmen på engelska. Lyhörda basisten Hasse Andersson tittar upp med ett stort leende varje gång Svante gör rytmiska roligheter. Medan han är en lysande medmusiker skiner Claes Crona mest i solon och helt solo.

Innan Robben Ford och Sandviken Big Band avslutar årets festival spelar bluesbokningen Ida Bang & The Blue Tears. Det känns också roligt, att Bangen gett bluesen lite utrymme. De flesta huvuden i publiken gungar instinktivt med när bandet sätter igång. När Ida Bang får stämuppbackning av resten av bandet får jag Alison Krauss och Robert Plant-vibbar, och tänker att det här bandet skulle kunna gå hur långt som helst.

Anna Berglund

2 reaktioner på ”Bred representation på ett blött Bangen

  1. Ett av Bangens tyngsta jazzinslag var utan tvekan konserten med Jan Lundgren & Harry Allen Group. Deras framträdande baserades på musik med anknytning till Jan Johansson & Stan Getz fruktsamma samarbete. Men om detta kan man inte läsa i rapporten från festivalen. Varför frågar jag mig? Laguppställningen med basisten Hans Backenroth och trumslagaren Kristian Leith plus bandledarna kan knappast uteslutas i en
    anmälan. Hur står det till med jazzkunnandet? Skärpning!

  2. Hej Göran! Vad kul att du tyckte om konserten med Jan Lundgren & Harry Allen Group. Det är en av de konserter som jag valt att inte lyfta fram i min recension av Bangen, så där hade vi prioriterat olika.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.