Bugge Wesseltoft blev publikfavorit på Jazz en la Costa

BuggeWesseltoft POLarsson

 Genomförandet av den 26:e upplagan av Jazz en la Costa i krisens Spanien var ingen självklarhet. Arrangörerna valde att decimera antalet framträdanden med ytterligare en dag till fem och satsa på ett par redan tidigare av publiken kända kort. Därmed hoppades man rädda ekonomin, som blivit hårt drabbad av de offentliga åtstramningarna och därtill av att den enda privata sponsorn genom åren, ölmärket Alhambra, hoppat av.

Inledningskvällen med Chucho Valdés & Afro-Cuban Messengers var den stora publikmagneten i likhet med för två år sedan. Chucho har en säregen förmåga att variera musiken till att bli allt annat än ensidig latinjazz. Mångfalden av slagverk med tillägg av ett perkussivt pianospel markerar det afrokubanska, men annars vävs det in musik också från andra kulturer och stilarter i en egenartad fusion, anförd av denne jazzpianist av absolut världsklass.

Valdés är en främjare av just denna festival, vilket var en orsak till att han fick ta emot detta års belöning, en medalj från Almuñécar kommun, överräckt av stadens kvinnliga borgmästare.

Andra kvällens begivenhet, Terence Blanchard Quintet, spelade en musik med friare harmonik. Terence omgav sig med samma yngre musiker som vid besöket för fem år sedan med ett undantag; basisten Joshua Crumbly.

I övrigt bestod den av den läckert impressionistiskt spelande pianisten, kubanen Fabian Almazan, en virtuos på tenorsax i Brice Winston och en lyhörd trumslagare i Kendrick Scott. Kvintetten är mycket väl integrerad och musiken ofta estetiskt vacker. Alla nummer var komponerade av Blanchard, varav några utgjorde en god reklam för hans senaste skiva.  

Eftersom jag föredrar akustisk jazz var mina förväntningar låga på Bugge ’n’ Friends. Men det måste sägas att det var min och synbarligen många andras hittills häftigaste upplevelse av denna typ av musik! Med sitt batteri av olika klaviaturer och samplad elektronik målade norske Bugge Wesseltoft ett av honom komponerat och arrangerat landskap av ljud och toner, som meditativt och bara långsamt ändrade form.

På detta lades en dynamisk variation, succesiv och i stora sjok förändrad från diminuendo till ett crescendo som stundtals var orgiastiskt. Den palett han hade till förfogande kompletterades med den äran av hans medmusikanter (Erik Truffaz tp, Ilhan Ersahin ts, Joaquin Joe Clausell beats electronics & perc, Audun Erlin bg, Andreas Bye dr) till en perfekt organisk enhet.

Fjärde kvällen var det en trött farao i Pharoah Sanders Quartet som överlät soloutrymmet i första hand till pianisten William Henderson. Det gjorde han rätt i, Henderson förvaltade det väl. Sanders orkade bara delta i melodipresentationen i inledning och avslutning av varje nummer.

Musiken utfördes enligt den tidiga coltraneska postbopnormen och var fri från överraskningar. En tidigare för mig obekant soulsångare, Gregory Porter, avslutade festivalveckan med skönsång i soul- och R&B-facket följt av jazziga kommentarer från framför allt Yohsuke Satoh altsax och Chip Crawford piano. Porter visste hur man ska ta publiken och blev mycket bejublad.

Text & bild: P-O Larsson

JAZZ EN LA COSTA

Almuñécar, Granada, Spanien 17-21 juli 2013.

Chucho Valdés, Terence Blanchard, Bugge Wesseltoft, Pharoah Sanders, Gregory Porter.

 

 

.