Huddinge Jazz & Blues är värd all nämnbar beundran

Huddinge Jazz & Blues
Sjödalsparken, Huddinge, 25-26 maj 2018.

Inte ett ord om musiken innan jag öser ett par stora skopor beröm över arrangemanget, as such: En hel helg med lika underbart flöde av jazz och blues som Moder Sol bjöd på över Sjödalsparken i Huddinge Centrum, gott om gott folk och dito humör. Och all denna fest utan en kopek i inträdesavgift! Jag blir varm i hela kroppen av detta föredömligt generösa och kreativa samarbete mellan föreningsliv, kommun och sponsrande företag – år efter år! Värt all nämnbar beundran!

Efter en fredag med tonvikten på blues och en uvertyr med romska förtecken blev det en lördag med en rejäl, närande dos av jazz med rätt stor tonvikt på det vokala – med Gyllene Skivan-vinnaren Isabella Lundgren och Danmarks stjärna Sinne Eeg längst fram på scenen.

Med Calle Bagges eminenta pianospel, Niklas Fernkvists trygga bas och Daniel Fredríkssons följsamt drivande trummor gav Isabella Lundgren eftermiddagen en flygande start. Den kraft, innerlighet och närvaro man upplever redan på hennes inspelningar kommer så mycket tydligare fram inför en publik som Isabella omfamnar i både musik och samtal; (är jag ensam om att i Isabellas omfångsrika och själsdjupa sätt att sjunga få vibbar av en egen, modern, lätt svärtad Judy Garland ..?). En första del av hennes – liksom alltför korta – timme lyfte fram mycket personliga tolkningar av Dylan-musik, där samtliga tre i trion bidrog med arrangemang. I detta knippe fick vi en valstappning av The Times They Are a-Changin’, en bluesig version av Trouble och It Ain’t Me Babe i sugande balladform, där Niklas Fernqvists bas fick särskilt njutbart utrymme. I ett sjok med låtar ur en mer traditionell skattkista blev That Old Black Magic i energisprakande up-tempo en effektfull slutpunkt.

Som om detta inte gett oss tillräckligt av vokal ekvilibrism så ställde sig, när eftermiddag gick över i kväll, Sinne Eeg – just återkommen till det varma Norden från gästspel i kyligt Lissabon – inför en förväntansfull publik på fullsatta bänkar. Och absolut ingen av dom behövde gå därifrån besviken! En direkt och självklar publikkontakt, en suveränt bärig, soulfylld och – i begreppets bokstavliga mening – instrumentell röst uppbackad av lyriskt och samtidigt groovy, drivande pianospel av Jacob Christoffersen och Hans Backenroth på bas: En ren wow-upplevelse! Sinnes set med flera egna kompositioner gick efterhand över i en bukett standards som inte för ett ögonblick kändes repetitivt ”traditionella”: En ömsint tolkning av It Might As Well Be Spring, Don’t Ever Let Me Go med inkännande Backenroth-solo och en först lite sökande, sedan rasande svängig, tolkning av My Favorite Things framkallade smattrande applåder från entusiastiska lyssnare. Och när Sinne tillsammans med Christoffersen avslutat med Cole Porters Anything Goes lämnade de scenen inför stående ovationer – väldigt, väldigt välförtjänt! Eldsjälen och scenvärdinnan Meta Roos fullbordade så aftonens ”vokal-festival” med all denna kvinnliga skönsång med bland annat uppskattade axplock ur Ella Fitzgeralds låtskatt.

En påtagligt uppskattande publik bjöds också på några fullmatade instrumentella acts med tonvikt på mainstream be-bop och uppdaterad swing med Scandinavian Tenor Kings respektive Stockholm Swing All Stars. Tenor-veteranerna – norske Knut Risnaes, Danmarks Jesper Thilo och vår egen Nisse Sandström – fyrade av en rätt underbar radda standards som helt uppenbart gick hem: Strike Up The Band, In a Mellow Tone, Fine and Dandy, I Can’t Get Started, Perdido – ja, ni förstår säkert … Vitalt så det sprakade om det. För att använda ett slitet, men i sammanhanget pricksäkert, omdöme: Still going strong!

Stockholms swing-stjärnor, med Fredrik Lindborgs saxar i frontlinjen, såg till att 2018 års Huddinge-festival slutade på en ”upward note” – en ton som bar med sig ett löfte om en ny upplaga om ett år.

Anders Wenström