Roy Hargrove bjöd på mycket av det mesta

Roy Hargrove Quintet
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 11 oktober 2017.

Trumpetaren Roy Hargrove har genom åren rört sig i flertalet genrer bland annat latinjazz, hardbop, soul och funk, men han har alltid haft en egen distinkt prägel. Så inför kvällens konsert på Fasching var det till en början en öppen fråga vad som kunde förväntas. Gruppen har spelat ihop länge, förutom pianisten Tadataka Unno som är relativt ny, och det märks direkt att man läser av varandra momentant och ger utrymme. Första set är expressivt och intensivt, där Hargroves drillande kaskader i de högre registren vävs samman med altsaxofonisten Justin Robinsons komprimerade, flerstämmiga intensiva spelstil, stundtals påminnande om Rahsaan Roland Kirks excesser. Melodiskt intrikat och tekniskt avancerat mestadels i ett högt tempo, vilket lägger ribban högt och definitivt skärper publikens uppmärksamhet. Även några lyriskt mycket vackra ballader där Hargrove trakterar flygelhorn, sublimt sufflerad av den ytterst följsamme basisten Ameen Saleem. Det blir lite av en omvänd spelordning, då det andra setet har ett mer tillbakalutat upplägg. Hargrove ger prov på sin latinska ådra i några nummer där inte minst trumslagaren Quincy Phillips skapar ett intensivt mjukgung. Inslag av mer soulorienterade och funkiga tongångar blandas med mer klassisk cronerjazz där Hargrove bland annat sjunger Nat King Coles Never Let me Go. Som extranummer ges en lång expansiv version av Michael Jacksons Rock With You, där trumslagaren Phillips är navet och bygger upp ett närmast transartat driv. Sammanfattningsvis bjöd Roy Hargrove på mycket av det mesta i en personlig, genrebefriad mix, vilken enligt Duke Ellingtons klassiska bedömningsgrunder faller inom kategorin bra musik!

Ulf Thelander