Cassandra Wilson och Lizz Wright

LizzWright_co_HP

Sthlm Jazz stora affischnamn, sångerskan Cassandra Wilson från Mississippi, USA har under sin framgångsrika karriär rört sig obehindrat mellan olika genrer. Hon har gett ut 18 album under åren: från 80-talets kreativa krets i New York med kollektivet M-Base, där hon tillsammans med saxofonisten Steve Coleman skapade funkig improjazz av högsta märke, genom hyllade Miles Davis-tributen Traveling Miles (1999) fram till dags dato, då hon utforskar spänningsfältet mellan deltablues och jazz.

Wilson intar Sollidenscenen en halvtimme försenad, men de tappra lyssnarna som troget väntat i regnet behövde inte bli besvikna: Cassandra har stor konstnärlig integritet och redan i den inledande charmiga, omarbetade tolkningen av Ellingtons Caravan förför hon med sin rökiga, djupa altstämma. Hon bjuder på en blandad repertoar med örhängen från tidigare albumen Belly of the Sun och Thunderbird, några covers samt en hel del material från det nya, delvis liveinspelade albumet Silver Pony.

Höjdpunkten är Sigmund Rombergs jazzstandard Lover come back to me där hon visar fina prov på sin scatsång och grace – här kommer hennes kreativa ådra fram. Musiken är ömsom lyrisk, ömsom intensiv och Cassandra ackompanjeras smakfullt av det mästerliga kompet med Gregoire Maret munspel (fullständigt lysande!), Marvin Sewell gitarr, Herlin Reiley trummor, Jonathan Batiste piano och Lonnie Plaxico bas.

När man ser Cassandra live slås man av hur otroligt självsäker och fokuserad hon är på scenen. Hon har vidareutvecklat det som alltid varit hennes signum: att gräva djupt bland rötterna och leverera musik som i varje ton rymmer själ och svart musikhistoria. Konserten är dock inte helt igenom lysande, ibland tar hennes självsäkerhet över och det hela blir lite rutinmässigt om man så vill – man vet att hon kan så mycket mer. Cassandra Wilsons styrka ligger i improvisationen som under konserten på Sollidenscenen bara skymtade förbi, troligtvis på grund av att hon och bandet bara hade en knapp timme till sitt förfogande.

Sångarkollegan Lizz Wright, även hon från den amerikanska södern, rör sig också i blues- och folktraditionen kryddad med en dos gospel, soul och jazz. Lizz förre producent Craig Street har tidigare samarbetat med Cassandra Wilson.

Lizz Wright har en personlig, kraftfull, mörk stämma men framförandet med det tajta bandet på den stora Sollidenscenen var dock alltför anonymt och blev som helhet en besvikelse. Hon kan sjunga med mycket mer glöd och intensitet – som på Skeppsholmen under Sthlm Jazz 2009 då hon tillsammans med Dianne Reeves & Simone ingick i det lyckade projektet Tribute to Nina Simone.

Det glimrade till bara stötvis, som i hennes bitterljuva tolkning av Neil Youngs Old Man. Då kom hennes beslöjade stämma helt till sin rätt och berörde på djupet.

Med lite mer skit under naglarna hade detta kunnat bli mycket mer intressant!

Patrik Sandberg

Fotnot: Under konserten med Cassandra Wilson rådde strängt fotoförbud