Meny
År 1950 var Helsingborg epicentrum under Charlie Parkers veckolånga turné i Sverige. Varför? Vadå! ”When you hear music in the air, it’s gone forever” sa Eric Dolphy. Jo, men inte i Helsingborg. Där infångades Parkers toner i Sverige som allra mest; av fjorton låtar förevigades tio i Helsingborg, varav sju i Folkparken och tre på restaurang Sjöcrona. ”Aldrig förut har en sådan samling toppmusiker gästat Folkparken” står det i annonsen. Den som vill fördjupa sig i denna jazzhistoriska händelse bör läsa Martin Westins Charlie Parker i Sverige: med en avstickare till Köpenhamn från 2014. Då Parker dog 1955, blev jag djupt rörd och undrade vad som skulle hända med jazzen. Redan i min studentuppsats från 1958 valde jag av de olika ämnena ”En kompositör” och skrev naturligtvis om Charlie Parker, som sedan flera år var min favoritmusiker. Den första boken om ”Yardbird” eller ”Bird”, som Charlie Parker ofta kallades skrevs först 1960 och typiskt nog inte av en amerikan utan av engelsmannen Max Harrison. Den översattes samma år till svenska av Leif ”Smoke Rings” Andersson.
År 2020 var det 100 år sedan Bird föddes och 70 år sedan han spelade i Helsingborg. Det uppmärksammades av Per-Erik Ljung och tillsammans med Birthe Sjöberg och Arne Pålsson planerade vi att fira denna jazzhistoriska händelse på området där han spelat. På grund av Corona-pandemin måste dock mötet hållas utomhus. Måndagen 23 november öppnades mötet med härlig Parkermusik från högtalarna, som stod på biltaket, och tolv jazz-aficionados, som kallar sig jazzologer, trotsade den råkalla vinden! Huvudpersonen var Bertil de la Motte, som 14-åring såg och hörde Charlie Parker både vid konserterna i Folkparken och på jamsessionen på restaurang Sjöcrona. ”En enorm upplevelse” berättar Bertil. HD, Helsingborgs Dagblads, stjärnjournalist Stefan Lindqvist med fotografen Sven-Erik Svensson bevakade mötet och skrev reportaget ”Jazzfantaster firade Charlie Parkers spelning i Helsingborg för 70 år sedan”.
Klickar du här kommer du till en version av Anthropology på Youtube, från Folkparken i Helsingborg och med gänget på bilden nedan. Denna version tycker vi är ett strå vassare än Malmöversionen.
Charlie Parker står i mitten med sin altsax och musikerna som spelade med honom under Sverigeturnén 1950, från vänster Thore Jederby, Gösta Theselius, Arne Domnérus, Rolf Ericson och Jack Norén. Foto från JAZZs arkiv.
En okänd jazzentusiast lyckades få alla toppmusikernas namnteckningar, som klistrades på ett skivfodral i följande ordning; Gösta Theselius, Rolf Ericson, Jack Norén, Charlie Parker, Thore Jederby och Arne Domnérus. 78-varvsskivan är Milestones med Charlie Parker’s All Stars, som släpptes 1949 av Metronome Records i Sverige. Själva inspelningen gjordes 1947 av Savoy Records i New York.
Foto: Anders Askman
I Discogs databas om ”Charlie Parker in Sweden 1950” finns 23 (!) registrerade utgivningar av samma konserter på olika skivmärken.
Det är just på den nattliga jamsessionen från restaurang Sjöcrona som osäkerheten framträder angående musikerna. Överens är alla diskografier om följande musiker; Rowland Greenberg (tp), Gösta Theselius (ts), Lennart Nilsson (p) och naturligtvis Charlie Parker (as). Alla diskografier utom en sätter följande musiker som möjliga medverkande; Rolf Ericson (tp), Thore Jederby (b), Jack Norén (tr). En diskografi har Folke Holst (b) och Eric Saxell (tr) som alternativa musiker.
Nattjammet på restaurang Sjöcrona. Foto: Privat Holger Sönne.
I det stora reportaget i HD finns ett unikt foto, levererat av Anders Askman, från den nattliga jamsessionen på restaurang Sjöcrona. Här ses 2 av 3 medlemmar från förbandet Jack Philips rytmsektion ackompanjera Parker, nämligen pianisten Lennart ”Nesse” Nilsson och basisten Folke ”Boogie” Holst. Trumslagaren, som ej finns med på bilden, är Eric ”Kirre Buggare” Nilsson som senare ändrade sitt efternamn till Saxell. Hör dem här tillsammans med Charlie Parker spela How High the Moon även om kvaliteten på ljudet ej är det bästa.
Spela också som jämförelse Klactoveesedstene med Charlie Parker Quintet med Miles Davis (tp), Duke Jordan (p), Tommy Potter (b), Max Roach (tr) från 1947 och New York som avslutning. Det är Parkers sätt att onomatopoetiskt beskriva ett ljud, förmodligen en imitation av tyska ”Klatchen” och ”Aufwiedersehen”, dvs. klappa (applådera) och på återseende (adjö)!
Klactoveesedstene!
Leif Ceder
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
3 svar
Parker-turnén var en gigantisk framgång för svenskt jazzliv. Personligen hade jag en
njutningsfylld afton vid konserten på danspalatset Amiralen i Malmö – en
händelse, som lever kvar för alltid. Et par ”udda” iakttagelser: Parker hade en
markant ögonkontakt med pianisten Gösta Theselius (jodå, tenoristen ”Tesse”
kliade elfenben där och då), och Arne Domnerus vände sig vid varje Parker-
solo mot honom med öppen mun och beundrande blick.
Stort tack till Leif Ceder och Ingvar Palmqvist för ögonblicksbilderna! Det var en rätt mäktig upplevelse att stå där i novembervinden, på parkeringsplatsen just utanför den lokal där det nattliga jammet ägde rum och höra hur musiken – just den musik som hade spelats in här! – strömmade ut ur högtalarna på taket till Arne Pålssons bil (som om det rörde det sig om en valturné på 50-talet). Bird – och glädjen och äventyret kring honom – lever i oss och flammade upp där i kylan.
Det var også slik at ved avstikkeren til København var det under en jamsession at den norske trompetisten Rowland Greenberg ble med på noen låter. Da det skulle være konsert i Helsingborg ble Roffe Erikson sjuk, og da ba Cherlie Parker om at de måtte få tak i nordmannen Rowland Greenberg. Han ble med, og jeg har faktisk hørt et dårlig opptak fra den konserten hos en venn kalt Stikkan i Helsingborg.