China Moses, Raphael Lemonnier – This one´s for Dinah

Recension från OJ 4 – 2009

Skivan är tillägnad Dinah Washington, ett av de allra största namnen i den bluesbaserade jazzsången. Hon föddes 1924, växte upp i Chicago och sjöng i kyrkokör, upptäcktes av Lionel Hampton och turnerade med honom.
Hon var faktiskt i Sverige för ett nu bortglömt men framgångsrikt engagemang på  Gröna Lund sommaren 1959. Hon förde ett utlevande liv som tog ett abrupt slut genom överdosering av sömnmedel 1963. Hon blev bara 39 år, men hennes sång lever lika stark idag, vilket visas bl a av den här cdn med Dee-Dee Bridgewaters dotter China, en av många svarta artister bosatta i Frankrike.
Ansvarige för skivomslaget har lagt ner stora ansträngningar på att göra konvoluttexten oläsbar (enbart versaler, tätt hopklamrade). Dinah Washingtons liv beskrivs både på franska och engelska, medan jag däremot inte kan se något om China själv. Texterna kompletteras av två bilder med pubertala poseringar där kvinnan ses som ett objekt. Men det kanske är parodiskt tänkt.
Lyckligtvis skriker China Moses på riktigt varför jag gärna lyssnar på hennes sång. Hennes tolkningar av Dinah Washingtons sånger är självständiga om också känslomässigt förenklade. Bredden i Dinahs sätt att sjunga fångar hon inte, även om hennes beundran för förebilden inte är att ta miste på.
Den delas av mig som fått en extra kick av lyssna igen på Dinah Washingons produktion från 1940-talet fram till 1958, då den stora framgången med What a difference a day makes ledde henne in på ett nytt spår, mer inriktat på ballader.
Raphael Lemonnier har arrangerat de flesta sångerna som spelas av ett konventionellt men bra storband med flera hyggliga solister som Daniel Huck på altsax och trumpetaren Francois Biensan.
Lemonniers arrangemang och pianospel är stödjande men jag väntar på något som bryter ramarna. Det kommer redan i Sigmund Rombergs Lover come back to me, ursprungligen en långsam kärlekssång från en musikal 1927, här mycket snabb med  rytmiskt säker sång av China, ett arrangemang med en del fyndiga vändningar och inte minst guttural scatsång av Henri Le Ny. Mitt favoritnummer.
För att summera sjunger China Moses rättframt och med bett i fraseringen. Hon har en kraftig röst som inte är så genomträngande som Dinahs, inte heller lika facetterad, men det hon presterar får godkänt och skapar intresse för hennes vidare karriär, liksom hon säkert kommer att förnya intresset för Dinah Washington.
Slutnumret, Gardenias for Dinah, läses av Raphael Lemonnier. En extra poäng.

Fine fine Daddy – Dinah’s blues – Mad about the boy – Lover come back to me – Is you or is you ain’t my baby – Blue gardenia –  Teach me tonight –Cry me a river – Fat Daddy – Goodbye – Evil gal blues – What a difference a day makes – Gardenias for Dinah
Blue Note EMI/ 57 min
China Moses vo, Raphael Lemonnier p arr dir, Fabian Marcuz b, Jean-Pierre Derouard dr. Gäster: Francois
Biensan tp blåsar-orkestreringar. Jean-Claude Onesta b, Daniel Huck  och Aurelie Tropez as, Frederic
Clouderc ts bars, Henri Le Ny scat vo, Raphael Dever b. Insp 2–4 juli 2008 i Paris.