Danielsson/Norby och Mölnlycke Storband i sällsam genremix

Foto: Qlaez Wennberg

Lars Danielsson & Cæcilie Norby möter Mölnlycke Storband
Mölnlycke kulturhus, Mölnlycke, 28 april 2018.

För första gången samarbetar basisten Lars Danielsson och sångerskan Cæcilie Norby med Mölnlycke Storband i Mölnlycke – orten där de bor när de inte vistas i Köpenhamn. Den här kvällen gav dem dock mersmak, eftersom storbandet (som uppträder i smoking) steppat upp väsentligt under Johnny Olssons coachning. Orkestern som tidigare gästats av bland andra Nils Landgren och Magnus Lindgren, inleder själva i Gil Evans anda med komposition av stjärnvärvningen Andreas Hall.

Mitt första intryck är att motorn oftast spinner sömlöst, men också att den hackar några gånger. Efter paus ruckas med besked på mitt omdöme. Musikerna parkerar på en mycket högre nivå än man kan begära av övervägande amatörer. Softa avsnitt funkar skapligt, medan de är överraskande säkra på groove och på mammas gata när det gäller att åstadkomma ett sjusärdeles drag likt Blood, Sweat & Tears. Vi rycks med av följsamma och distinkta blåssektioner. Bortsett från dirigenten Olsson utgår guldstjärnor till ovan nämnde Andreas Hall på tenorsax, Niklas Hugosson på piano och keyboard samt Tobias Sundgren på elbas.

Lars Danielsson har ju sedan tiden i Lars Jansson Trio växt ut till en storhet i europeiskt musikliv. I Mölnlycke trakterar han som väntat kontrabas och cello, vars välljud finns i framkant. Stråken till cellon kommer fram någon enstaka gång, medan han i övrigt använder snabba fingergrepp på strängar uppkopplade till elektronik. Med förbluffande teknik och melodiskt sinnelag trollbinder 59-åringen publiken, spelar melodistämmor i samma utsträckning som han kompar. Beträffande hans partner hade jag nästan glömt av hennes kapacitet, trots att jag minns lyckad konsert på Liseberg och äger My Corner of the Sky (Blue Note). Den ofta melodramatiska vokalisten med osviklig frasering och tonhöjd, ger sig lustfyllt in i allehanda genrer med utomordentligt resultat. Lika lustfyllt och charmigt tar hon sig an rollen som presentatör. På repertoaren både original och standards/covers.

Inte lätt att vaska fram de mest glimrande guldkornen i ett generöst jämnstarkt program över två set. En förtjust publik uppskattade exempelvis swing med klös, arty pop som Life On Mars jämte Set Them Free, sofistikerade rytmer i Together och egna Cuban Cigars, imponerande utflykter till Motown och gungande funk, fantasifull bearbetning av Ravel, tillbakalutad stil i Big Time, mörkt draperad sång och het kontrabas som briserar i When There’s Music, de melankoliska balladerna Some Other Time och Hallelujah, Norbys uppvisning när hon blandar scat och romanssång samt annorlunda arrangemang på souldängan Papa Was a Rolling Stone. Se där ett representativt axplock från en väldigt stimulerande konsert som ofta låg och dallrade vid kokpunkten.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.